Amunds Saga

Kapitel 49

Amund satt till häst med sina män formerade till strid bakom honom. Han såg ut över de öppna vidsträckta betesmarker och åkrar som omgärdade byn. Några hundra meter längre bort låg byn med sina långhus och bodar. Där bortom kunde Amund ana vattenspegeln från en stor insjö som glittrade i eftermiddagssolen.

Byn var skyddad av skogen i norr och sjöns vatten i söder, omgiven av bördiga och välskötta marker. Men precis som de andra byarna i trakten saknade den en skyddande palissad. Byns enda försvar var deras krigare och när de stupat så var byn deras.

Amund kom att tänka på striden mot chatterna. Deras by var ordentligt befäst och ändå hade den fallit för den romerska övermakten. Den gången hade de haft överraskningsmomentet på sin sida. Den fördelen skulle de inte få den här gången.

Einar red fram till Amund och pekade mot byn.

"De verkar ha fått syn på oss nu", konstaterade han torrt.

Amund nickade sakta. Einar hade rätt. Harald och hans män höll på att ställa upp på ängen mellan byn och skogsbrynet.

"Vi anfaller innan de hinner samla sig ordentligt. Du håller dig i skogsbrynet med dina fyrtio ryttare. Ta er fram så ni kommer in från sjösidan utan att ni syns från byn. När ni har kommit i ställning anfaller ni ..."

"Ska bli Amund", svarade Einar med ett grymt flin i sitt ärrade ansikte, "Vi kommer att krossa dem mellan våra styrkor."

"Det är liksom det som är tanken", svarade Amund och lät ansiktet spricka upp i ett bistert leende.

Einar höjde handen till hälsning och svängde runt hästen och försvann in bland lövverket med sina ryttare.

Amund tittade efter ryttarna och såg dem försvinna in i skogen. Han satt en stund och studerade hur Harald ställde upp sina män. Fotfolket stod i mitten och rytteriet längs kanterna.

Amund förstod att ryttarna skulle försöka ta sig runt på flankerna för att göra en omfattning och krossa dem mellan sig.

"Håll flankerna!" Vrålade Amund, höjde svärdsarmen och gav tecknet till anfall.

Hästarna formligen kastade sig fram genom lövverket och ut på det öppna fältet. Amund red först med hären i hasorna. Han kunde se hur Haralds bågskyttar lugnt stod kvar och spände bågarna och höjde dem mot himlen.

"Nu kommer pilregnet", tänkte Amund högt för sig själv och höjde skölden till skydd. Han tittade snabbt bakåt och kunde nöjt konstatera att männen också hade uppfattat faran.

Med ett svischande ljud for en skog av pilar upp mot himlen, stannade sakta av på toppen och började falla mot ryttarna som red i galopp mot Haralds män.

Skogen av pilar som slog in i sköldar, kroppar och hästar, med ett dovt dunsande ljud, fick männen att slå av på takten.

Amund såg sig desperat omkring. Om de inte fick upp farten nu så skulle kraften i anfallet gå förlorad.

"Öka farten ... för i helvete!" vrålade han och såg sig omkring bland männen som red i hans närhet.

Hirden som hörde sin hövdings order, ställde sig upp i sadlarna och styrde hästen med den ena handen och höll svärdet riktat framåt med den andra.

I nästa stund brakade hästar, fotfolk och ryttare in i varandra. Ryttarna längs flankerna svängde ut från mitten för att möta Haralds rytteri som hade lösgjort sig från fotfolket så fort pilarna lämnat skyttarnas bågar. Fotfolket högg upp mot hästarnas bogar med sina spjut och stridsyxor.