Gåvan

Kapitel 2

5 år senare

Destiny var ett vackert barn. Hon hade långt och lockigt blont hår, kristallblå ögon, fräknar och även om hon bara var 1,63 lång så var hon en stor skönhet. Destiny var nu tolv år gammal. Kungen, Marcus, hade hört talas om hennes familjs otur och hade tagit beslutet att leta efter Destiny. Marcus soldater hade hittat henne liggandes i en stuga på golvet, hennes mat var slut och hon hade inte mycket tid kvar. Ägget som Destiny tänkte krossa hade hon inte hittat, drakmamman hade gömt den väl. Med tiden glömde hon bort ägget och började tänka på överlevnad. Efter några år var hennes tankar på ägget borta och hon glömde bort det helt. Överlevnad var det hon fått kämpa med varje år sen hon var fem men det här året sa dem att vintern skulle bli värre. Att det skulle komma över en meter snö, snöstormar och att det skulle vara extremt kallt. Dem verkade ha rätt, det hade redan börjat blåsa och på nätterna var det alltid stormigt och snöigt. Destiny var långt från hennes hem. Destinys hem låg i den nordliga delen av landet medan Marcus, som bodde i huvudstaden, låg i den sydliga delen av landet. Det skulle ta minst två månader att gå dit, hon hade ju inte råd att köpa en häst och hur skulle hon kunna ta sig förbi portarna utan att vakterna märkte det? Hemlösa fick inte lämna staden, rädd för att de skulle sprida sig över hela landet. Allt hon hade var sin filt som hon fick av en man för några år sen men den skulle inte hålla henne varm när vintern väl kom. Den kunde ju knappt värma henne nu. Destiny vet att hon behöver komma tillbaka till Dragoneye men hon visste inte hur. Slottet var belägrat till en annan lord som kallade sig själv för Nordens herre. Han visste inte att Destiny var kvar i livet, det visste ingen förutom Marcus och därför fick hon inte bo i slottet. Skulle Destinys fiender veta att hon var vid liv och att kungen stod på hennes sida skulle dem försöka döda båda två. Det ville inte Marcus riskera och inte Destiny heller. Hon fick inte avslöja sitt namn så för tillfället heter hon Alice. Hon kämpade varje dag med att få pengar men folk slog och sparkade henne och ibland tog dem det hon hade fått.

En dag kom det fram en gammal dam till henne. Hon var gammal och gick mycket sakta, hon hade en pinne som stöd när hon gick och hon bar på något. Det såg ut som en sten. Hon gick fram till Destiny och gav henne stenen.

"Jag kanske inte kan ge dig pengar men jag ger dig det här." Sa den gamla kvinnan och gav henne stenen. Den var mycket stor och oval, det kändes som fjäll. Som när man tar en fisk i handen och man kan känna dess mjuka fjäll. Så kändes det fast fjället var hårt.

"Vad ska jag göra med det här? Det är en helt vanlig sten." Destiny tittade frågande på den gamla kvinnan som nickade.

"Det är inte bara en sten. Det är en brinnande sten. Du ska brinna tillsammans med stenen och du ska bli den du var född till att bli."

Destiny tittade frågande på stenen. Vadå brinna? Tänkte hon. Ska jag också brinna? Men då dör jag ju! Är de det hon vill? Att jag ska brinna och dö? Hon vände huvudet mot kvinnan men hon var borta. Destiny tittade sig förvånat omkring. Hon var ju här för några sekunder sen! Hur kunde hon försvinna så snabbt? Destiny började undra om den här kvinnan var en häxa. Hon hade rätt men hon insåg det inte förrän det var försent.