Gåvan

Kapitel 6

Kaos utbröt bland folket, vissa sprang omkring i panik, andra drog fram vapen. Barnen tittade storögt på varelsen. Destinys hjärta bultade hårt i bröstet. Hon tittade på draken och draken tittade tillbaka med sina stora, blåa ögon. Draken var stor för att vara nyfödd. Den inspekterade henne varsamt innan den la huvudet på sned och gav henne en nyfiken blick. Den sträckte på sig, drog ut vingarna. Destiny kunde se ådrorna i vingarna när draken sträckte ut dem. Den skakade kraftigt på sig och Destiny kände hur bålet vibrerade av rörelsen. Hon kollade sig omkring och insåg att elden hade slocknat. Hon kände något stryka över hennes ben och hon tittade ner. Draken strök ryggen mot henne, det kittlades. Draken var ljusblå, med klara, blåa ögon, vit mage och vita detaljer runt kroppen. Hon såg ut över folkmassan, Marcus livvakter hade dragit sina svärd och var beredd på ett anfall. Destiny kunde höra glåpord runt omkring henne.

"Häxa!"

"Djävulens barn!"

"Missfoster!"

Några bönder hade tagit fram sina dolkar och började springa mot henne. Hon tittade sig omkring för att hitta en utväg men hon var omringad av människor. När bönderna kommit tillräckligt nära henne hoppade draken fram framför henne och började ryta. Destiny såg dess stora gap, dess långa, vita tänder. Bönderna tvärstannade, förlamade av skräck. Draken snärtade ilsket med den långa svansen om bönderna kom för nära. En man blev träffad i benet av svansen och skrek till av smärta när det hårda fjället skar in i hans hud av kraften. Draken tittade sig ilsket omkring, redo för ett anfall om det behövdes. Men när ingen gjorde något vände draken sitt stora huvud och tittade på Destiny, ilskan i blicken var borta och ersatt med nyfikenhet. Hon sträckte fram handen och draken luktade på den och gned sin stora nos över hennes hand. Hon klappade den på nosen och draken gav ifrån sig ett kurrande ljud och slöt ögonen. Marcus trängde sig förbi folkmassan men stannade när draken vände huvudet mot honom och gav honom en varnande blick. Marcus höll upp händerna i en besegrad gest.

"Jag vill inget illa."

Draken fortsatte att stirra på honom innan den flyttade på sin kropp och satte sig ner bredvid Destiny. Destiny kunde känna dess varma andedräkt på hennes axel. Marcus ställde sig framför Destiny och började buga. Hon tittade sig omkring när andra började härma Marcus och inom några få minuter bugade alla på torget. Hon var förvirrad, chockad och rädd. Marcus ställde sig upp igen, tog hennes hand och gav den en handskakning. Han vände sig sedan ut mot folket och började prata med hög röst.

"Vi har inte haft en Ryttare på över tusen år, i hela våra liv har vi trott att drakar inte existerat, att Ryttare bara varit en myt. Men nu står vi här och välkomnar en Ryttare!"

Jubel hördes utmed folkmassan, Destiny var förvirrad. Hon hade ett vagt minne av att hennes mamma berättat om Ryttare men hon kommer inte ihåg vad deras syfte var, vart de höll hus eller om de faktiskt hade funnits en gång i tiden. Marcus vände sig mot henne och gav henne ett stort leende. 

"Följ med mig."

Marcus började gå iväg, med Destiny och draken i släptåg. Folkmassan skyndade att flytta på sig, rädd för att bli träffad av drakens svans. De tittade på avstånd, i förundran men också skräck. 

Destiny följde med Marcus till slottet, där han beordrade tjänstefolket att göra i ordning ett rum. Marcus ledde in Destiny till ett stort arbetsrum, rummet var fyllt med hyllor av böcker och pergamentrullar, mitt i rummet stod ett långbord med nio stolar. Han gjorde en gest med handen och Destiny satte sig ner på en av stolarna, draken satte sig ned bredvid henne och lutade huvudet mot hennes armstöd. Marcus satte sig ner en bit ifrån henne och inspekterade henne. En tjänare kom in med en skål med frukt och något att dricka innan hon gick ut och stängde dörren efter sig. Marcus tog ett äpple och tog en stor tugga. Destiny tittade på honom, väntade på att han skulle säga något. Efter vad som kändes som en evighet började han tillslut att prata.