Gåvan

Kapitel 5

Efter att snöstormen lagt sig började vakterna göra sig redo för Destinys straff. Destiny satt i sin cell, hon kunde inte göra annat än att vänta på hennes öde. Hon hade suttit instängd i cellen i flera dagar och hon visste inte om det var dag eller natt. Det var ett under att hon inte hade brytit ihop än i det mörka rummet, vakterna kom för att ge henne bröd och vatten två gånger om dagen, ibland kunde de förhöra henne men Destiny visste bättre än att berätta sanningen om hennes liv.

Människor samlades på torget för att se henne brinna. När hon gick igenom den stora folkmassan fick hon ta emot glåpord och slag. Hon såg det stora bålet och fylldes av skräck. Det här var slutet för henne. När vakterna knöt fast henne spanade hon ut över folkmassan och fick syn på en bekant gestalt. Det var Marcus. Han var klädd i vita kläder med guldiga detaljer, kronan han bar på huvudet såg ut att lysa i solens sken. Det var varmt för att vara en vinterdag. Vakterna började prata inför folkmassan och hon kunde höra hur folket buade. En del av henne önskade att de kunde tända bålet så hon slapp förödmjukelsen. Marcus gav henne en sorgsen blick, han ville hjälpa henne men kunde inte. Hon såg hur två av vakterna började göra i ordning facklor för att tända bålet med. Två andra vakter bar fram hennes tillhörigheter och la dem bredvid henne, hon kunde se stenen ligga i väskan. Den var fortfarande vit som snö och hade den inte legat i väskan hade den bländat alla runt omkring. Hon såg hur vakterna la ner facklorna mot bålet och röklukten fyllde hennes näsborrar. Hon visste inte varför men hon var inte rädd längre. Destiny såg hur röken omslöt henne som en varm kram och hon blundade. Men det var något som inte stämde. Trots att röken var het så tycktes den inte skada henne, hon öppnade försiktigt ögonen och genom elden kunde hon se hur människorna stirrade på henne, vissa var rädda, andra var förvirrad. Hon tittade sig omkring men röken skadade henne inte, den var varm mot hennes kropp men hon tog ingen skada. Hennes blick fastnade på stenen som låg framför henne, väskan hade brunnit upp, tillsammans med hennes filt men stenen låg kvar. Det hade upstått sprickor runt den. Hon blinkade några gånger, som att försäkra sig om att det hon såg var sant. Stenen rörde på sig, det var inga stora rörelser, utan små, som en vibration. Stenen sprack, en liten del av stenen hade lossnat och hon var tvungen att kisa för att se vad som fanns där i. Det var vitt, som en hinna. Så lossnade ännu en bit av stenen och hon såg hur något rörde sig där inne. Hon såg en klo sticka ur stenen, lika liten som hennes lillfinger. Hon höjde på ögonbrynen i förvåning. Ännu en bit lossnade och hon kunde se en nos sticka ut, det såg ut som en orm. Men stenen fortsatte att spricka och tillslut var varelsen ute. Destiny flämtade till. Det var en drake! Det var den vackraste drake Destiny någonsin hade sett.