Oscars perspektiv:
Nej, Nej, Nej, Nej.
Hon måste sagt fel, Daff kunde inte vara död, Nej han fick inte vara död.
Men snart såg jag på de andra och insåg det hemska, daff var död..
Han skulle aldrig mer säga: come here boyyys!
skulle aldrig mer skratta och le, aldrig mer stötta på konsererna, aldrig mer...
Jag orkade inte.
Jag stammade bara fram olika bokstäver, skrek, grät, skakade.
Jag fick ingen luft, trodde jag skulle kvävas...
Jag hörde Felix gråta, hörde katia shippa efter luft, hörde ogge som försökte lugna katia sammtidigt som tårarna strömmade ner för hans ansikte och såg omar som bara skakade och blundade.
Det var för illa för att vara sant.
Efter flera timmar lämnade vi sjukhuset, jag kände mig tom.
Jag och felix gick hand i hand hem till mig.
Där hemma möttes vi av min mammas oroade ögon.
Hon drog in oss båda i en stor kram, jag såg att hon hade gråtit, hon älskade också daff.
De två hade varit bästavänner..
Mamma fixade två koppar med te till oss båda, sa inget, bara såg på oss.
Jag orkade inte mer.
Men jag skulle fortsätta leva, för Felix.
Han var mitt enda ljus när det var såhär mörkt.
Jag skulle fortsätta för honom.
FÖRLÅT för ett jättekort och dåligt kapitel, bättre kommer!
xoxo E
YOU ARE READING
Ballin
FanfictionDetta är min första "seriösa" novell om mina förebilder, bandet kallat the fooo. Ni kommer få följa med på en resa där vänskapen sätts på prov och killarnas liv förändras totalt efter en olycka.. Kärlek, hat, svek och lycka, vad är skillnaden egentl...
