Lugnet Till Ditt Kaos

Del 21

Luften har gått ur Diana. Hennes blick är tom när hon kör hemåt efter mötet med skolledningen. Jag vill inte tro att det är sant. Det måste finnas ett annat sätt. Hon får inte flytta ifrån mig. Jag tar hennes hand som vilar på växelspaken.
"Diana, vad ska vi göra?"
Hon rycker på axlarna.
"Vi måste göra nånting", försöker jag.
"Vad kan vi göra? Dom har bestämt sig", muttrar hon.
"Kan man inte typ gå emot det på något sätt? Protestera? Eller vad som helst?"
Jag hör hur desperat jag låter. Både på grund av det mardrömslika faktum att Diana ska omplaceras, men också på grund av att hon inte verkar bry sig. Hon var ledsen efter mötet, det var hon, men nu är hon snarare apatisk. Som om hon redan har accepterat läget.

När vi rullar in framför villan har jag svårt att hålla tillbaka tårarna.
"Diana, jag älskar dig."
Hon möter min blick.
"Jag älskar dig också, det vet du."
"Och ändå tänker du inte göra något åt omplaceringen?"
Hon rycker återigen på axlarna.
"Ebba, jag vet inte vad jag..."
Jag avbryter henne.
"Säg inte att du älskar mig om du inte tänker kämpa! Säg inte så om du inte tänker slåss för det här!"
Hon går från apatisk till förbannad på mindre än en sekund.
"Hur fan kan du säga att jag inte slåss för det här? Vad kallar du det jag gjorde igår?! Jag har inte gjort någonting om inte slagits för oss, Ebba. Om du vill försöka göra något åt ledningens beslut så varsågod, be my guest! Men säg fan inte att jag inte slåss för att det här ska funka för jag har för i helvete inte gjort annat."
"Diana...", börjar jag.
"Kan du kliva ur? Jag orkar inte. Kan du kliva ur?", fräser hon.
Jag gör som hon säger. I samma sekund som passagerardörren slår igen backar hon ut från uppfarten. Däcken slirar på den moddiga vägen när hon gasar iväg. Jag står ensam kvar och snörvlar i vinterkylan. Det är klart att hon har rätt. Jag vet det. Hon har kämpat för mig, slagits för mig, gjort allt för mig. Vad har jag gjort för henne? Ingenting. Hon är gladiatorn som slåss mot vilda djur i mitten av arenan medan jag är en passiv åskådare på läktarplats. Insikten smärtar. Det är klart att även Diana Hahne har en gräns. Vem som helst skulle bli apatisk av att kämpa utan att få något som helst gensvar.

Vid middagen har Diana fortfarande inte kommit tillbaka. Det hade jag inte förväntat mig heller. Även om hon var till synes apatisk i bilen så är hon nog både arg, frustrerad och ledsen, precis som jag. Maten på min tallrik är till största delen orörd. Jag har ingen aptit. Pappa och Katarina diskuterar lågmält sina respektive jobb medan Lily och Saga pratar om den senaste trenden på TikTok. Jag sitter tyst och låter tankarna flyga fritt. Det är frustrerande att ingen verkar bry sig om Diana eller det faktum att hon inte kommer bo kvar här länge till. Ingen pratar om det eller ens nämner hennes namn.
"Ebbisen, hur mår du?", frågar pappa.
Jag rycker på axlarna.
"Tyckte du inte om maten?", envisas han.
Jag rycker på axlarna igen.
"Du verkar lite nere. Har det hänt något?", frågar Katarina. 
Jag knyter handen hårt runt gaffeln.
"Det borde väl du veta", muttrar jag.
Både hon och pappa stannar upp mitt i en rörelse. Mitt tonfall lät fientligare än jag hade tänkt. Katarina skrattar nervöst.
"Ursäkta?"
Jag funderar på att hålla tyst, men å andra sidan, vad skulle det tjäna till? Jag har rätt att vara arg och Katarina bär ett stort ansvar när det kommer till att Diana ska omplaceras till en skola flera mil bort. Jag naglar fast henne med blicken.
"Varför får inte Diana gå kvar på Hagmarks?"
Katarina suckar.
"Men Ebba. Du var ju där igår. Du såg med dina egna ögon hur Diana slog den där pojken sönder och samman. Han hade kunnat polisanmäla henne för misshandel och skolan kunde ha stängt av henne permanent. Att de gick med på omplacering var ren tur."
Jag lutar mig tillbaka på stolen. Den delen lät fullt rimlig.
"Ja, ja. Okej. Men varför kan hon inte få gå kvar på någon skola i närheten? Varför måste hon flytta?"
Katarina tar en tugga av den panerade fisken innan hon svarar. Hon tittar på mig med en slags mjukhet och värme i blicken. Som om hon försöker se inkännande ut. Det gör mig bara ännu mer förbannad. Hon är den sista som skulle kunna förstå vad det är jag känner, speciellt med tanke på hur hon har hanterat den här situationen. Från hennes perspektiv så verkar Diana inte vara mer än en smärre olägenhet, ett problem som man kan sopa under mattan genom att skicka iväg henne. Som om det skulle lösa något.
"Det gläder mig att ni två har blivit bra vänner, tro inget annat. Men även om du tycker att hon verkar glad och trivs tillsammans med dig, vilket hon säkert är och gör, så tror jag inte att hon kommer bli lycklig eller trivas här på riktigt. Sedan vi flyttade hit har hon varit oerhört temperamentsfull vilket du ju säkert har märkt, hon och jag grälar konstant. Hon skolkar i perioder. Hon är nästan aldrig hemma. Och nu detta med Lucas. Hon är en orolig själ, och det var hon inte innan vi flyttade hit. Jag tror det bästa är om hon får flytta hem en stund och hänga lite med sina gamla vänner igen. Då kanske ilskan och oroligheten som hon känner kan lägga sig en aning."
Jag vill säga att Diana har ett hem här, att hon har vänner här, att hon har mig här, men förblir tyst. Det känns lönlöst att börja argumentera med Katarina.

Hela kvällen funderar jag på vad jag kan göra för att Diana inte ska omplaceras. Jag måste försöka få rektorn, skolledningen och Katarina att ställa sig på hennes sida. Att inte se henne som en person som slår ner någon helt oprovocerat. Hon gjorde det trots allt i ett försök att försvara mig. Om alla visste det så kanske de skulle se henne som nobel istället? Som en person som förkastar våldtäktsmän och försvarar deras offer? Efter #metoo-rörelsen som fullständigt exploderade för några år sedan borde skolan förflytta fokus och se Lucas som den verkliga förövaren i allt detta. Om jag berättar, det vill säga. Tanken på att jag skulle söka upp rektorn och berätta att jag har blivit våldtagen är skrämmande. Mycket skrämmande. Men inte lika skrämmande som tanken på att Diana kommer försvinna från mig om jag inte berättar.

Precis när jag har gått och lagt mig kommer Diana hem. Jag hör hur hon rumsterar runt i badrummet, borstar tänderna, tvättar ansiktet, går på toaletten. När hon är klar med sin kvällsrutin kommer hon in till mig. Jag sätter mig upp i sängen.
"Jag trodde inte att du skulle komma hem ikväll."
Hon kör ned händerna i fickorna på de gråa mjukisbyxorna.
"Inte jag heller, men jag ändrade mig. Förlåt för att jag var så oskön mot dig i bilen. Jag vet bara inte hur jag ska känna eller tänka runt allt det här."
"Det är lugnt", säger jag dröjande.
Hon höjer på ögonbrynen.
"Säkert?"
"Ja. Men jag blev liksom så ledsen och rädd för det kändes som att du hade gett upp. Som att omplaceringen inte var någon big deal för dig."
"Så är det inte", skyndar hon sig att säga. "Jag vet bara inte hur... eller vad..."
Hennes röst dör bort. Jag ställer mig upp och lägger armarna om henne.
"Shh, det löser sig. Det kommer att lösa sig."
Hon suckar.
"Tror du det?"
Jag nickar.
"Jag lovar."
Hon ler lite.
"Du är mitt allt. Jag vägrar att lämna dig, det kan dom glömma. Det jag känner när jag är med dig, det är liksom..."
Jag avbryter henne genom att ge henne en snabb kyss. Hon slickar sig om läpparna.
"Är det allt jag får?"
Stämningen förändras på mindre än en sekund. Luften är plötsligt fylld av sexuell spänning.
"Jag kan ge dig allt jag har om du lovar att vara tyst. Vi är långt ifrån ensamma hemma och jag vet att du kan vara lite... högljudd", säger jag och flinar.
"Utmanar du mig?", frågar hon förföriskt.
"Om du vill se det så", svarar jag samtidigt som jag låter mina händer glida ned för hennes rygg och över hennes rumpa.
Jag kysser henne hårt och tvingar henne att backa tills hennes rygg slår emot väggen. Hon kvider lätt. Inte för jag tror att det gjorde ont, utan för att hon är kåt. Jag hyssjar henne och börjar sedan kyssa hennes hals samtidigt som jag för in händerna under det vita linnet. Hon suckar av välbehag när jag masserar hennes bröst. Bröstvårtorna styvnar under min beröring. Jag låter min ena hand vandra ned för hennes mage. När jag når byxlinningen för jag ned handen mot hennes underliv. Innanför trosorna, mellan hennes ben, är det varmt och vått. Jag ler för mig själv och kysser henne på munnen.
"Det där känns bra, eller hur? Jag älskar att jag kan göra dig så kåt", mumlar jag mot hennes läppar.
Hon hummar till svar. Hennes ögon är slutna. När jag masserar hennes klitoris stönar hon och jag placerar genast min hand över hennes mun. Hon öppnar ögonen och möter min blick.
"Vad var det jag sa? Kan du inte vara tyst så slutar jag."
Jag tar bort handen från hennes mun som spricker upp i ett retsamt leende.
"Det är sexigt när du tar kontroll och pratar så där. Och ja, det finns ingen som gör mig så kåt som du. När jag tänker efter så tror jag inte att jag kommer kunna hålla käft."
Jag ger henne en lätt puss innan jag återigen placerar min hand över hennes mun. Hon sluter ögonen igen. Jag fortsätter massera hennes klitoris och fingrar henne tills hon kommer. Hennes stön dämpas och blir till små gnyenden under min hand. Jag känner hennes varma andedräkt mot min handflata. När hon tystnar och orgasmen kan klingat av tar jag bort handen från hennes mun. Hon kysser mig genast. Vi kryper ned i min säng och innan sömnen tar över mig hör jag Diana tyst viska i mitt öra.
"Ingen har älskat mig som du gör och ingen har älskat med mig som du gör. Jag lämnar inte dig, aldrig i livet."
Jag makar mig närmre intill henne och vi somnar tätt, tätt ihop.