Lugnet Till Ditt Kaos

Del 10

När Andreas och jag återvänder till festen från balkongen kommer Diana genast fram till oss.
"Vad gjorde ni två där ute? Ni snackade väl inte skit om mig, hoppas jag?", flinar hon.
Hon verkar vara på bättre humör nu, vilket glädjer mig.
"Bara lite", säger Andreas och blinkar mot henne.
Han försvinner bland folket i vardagsrummet och Diana naglar fast mig med blicken.
"Han driver, va? Ni gjorde väl inte det?"
Jag skrattar.
"Klart att vi inte gjorde."
Hon placerar handen över hjärtat och andas ut.
"Puh! Jag blev fett orolig!"
Jag ger ifrån mig en lätt suck och tänker på det som Andreas sa där ute. Jag bestämmer mig snabbt för att inte säga något till Diana. Inte förrän jag själv har haft tid att tänka på det och absolut inte nu när hon är full. Jag vet ju inte ens om jag vill tro på det. Jag försöker desperat skjuta undan tankarna, för när jag tänker på hennes känslor för mig så börjar jag automatiskt tänka på mina känslor för henne. Känslor som jag inte alls trodde fanns, men som kanske har funnits där sen första början.

En stund senare har förfesten börjat spåra ur med flertalet krossade shotglas, en neddragen gardinstång och dance offs på köksbordet. Stämningen är på topp och folk verkar ha roligt. För roligt enligt Matilda, som nu motar bort gäster på löpande band.
"Kan ni inte sköta er så får ni fan dra härifrån! Hör ni det?", skriker hon.
Själv har jag också haft riktigt roligt. Jag har hängt med Diana mest hela kvällen. Vi har dansat, pratat, druckit och skrattat och jag mår hur bra som helst. Nu har vi landat i soffan och tittar roat på de som fuldansar på vardagsrumsgolvet. Jag vilar huvudet mot Dianas axel och hon lägger genast armen om mig.
"Du somnar inte nu va?", frågar hon mjukt.
"Nä då", mumlar jag.
Jag placerar min hand på hennes lår och smeker det försiktigt. Hon pillar lite i mitt hår och ger mig två lätta pussar på huvudet. Jag njuter och tänker att vi inte behöver gå till Folkan. Vi kan stanna här resten av kvällen. Resten av natten. Resten av livet.

Plötsligt stängs musiken av och både jag och Diana tittar upp, liksom resten av folket i vardagsrummet. Matilda står vid högtalarna med sammanbitet ansiktsuttryck och nävarna knutna.
"Ni som ska vidare till Folkan får faktiskt dra dit nu, för ärligt talat orkar jag inte med er längre!", säger hon bestämt.
Det är ingen som protesterar. Majoriteten av gästerna börjar röra sig mot hallen för att sedan lämna lägenheten. Diana lutar sig tillbaka i soffan och suckar lätt. Jag placerar återigen mitt huvud på hennes axel.
"Vad är det?", frågar jag tyst.
"Inget. Vi har ju haft så kul här bara", svarar hon.
Jag kan ana ett visst vemod i hennes röst.
"Mhm. Vill du stanna?"
Jag möter hennes blick. Hon ler lite och nickar och jag känner hur hon återigen börjar dra sina fingrar genom mitt hår. Jag ler tillbaka.
"Då gör vi det."
"Vill du?", frågar hon hoppfullt.
Jag smeker lätt hennes kind. Det vilar en viss spänning i luften. Hade vi varit ensamma hade vi kyssts, det är jag helt säker på. Kanske mer än så, till och med.
"Ja, det vill jag."
Plötsligt skär Matildas gälla röst återigen genom rummet och får oss båda att rycka till.
"Diana! Ni också!"
Diana slår ut med armarna.
"Vad? Vi har inte gjort nåt!"
Matilda lägger armarna i kors.
"Jag skiter i! Dra till Folkan med er nu."
"Men var lite schysst! Vi kan väl få stanna?", ber Diana.
Matilda höjer på ögonbrynen.
"Inte ska du väl snuva Ebba på hennes första gymnasiefest?"
Jag rodnar och slår ned blicken i golvet. Var Diana tvungen att berätta det för Matilda? Och var Matilda tvungen att skrika ut det över hela lägenheten? Alla kommer tycka att jag är så fruktansvärt barnslig. Vilken sjuttonåring är festoskuld liksom?
"Vi kanske borde dra", säger jag och drar lite i Dianas tröja.
Hon ställer sig genast upp och spänner ögonen i Matilda.
"Det här ska jag komma ihåg, bara så att du vet!", fräser hon.
Matilda skrattar.
"Skärp dig, drama queen! Det är för Ebbas skull jag schasar iväg er! Du kan komma hit och festa när du vill, hjärtat."

Diana stampar in i köket med mig hack i häl.
"Hon var bara tvungen att förstöra", muttrar hon.
"Chilla, strunta i henne", säger jag i ett försök att lugna henne.
I ögonvrån ser jag Evelina kika in i köket.
"Ebba, kommer ni eller?", frågar hon.
"Ja, vi kommer. Gå i förväg ni", säger jag.
Hon nickar och försvinner ut i hallen. Diana suckar tungt. Hennes blick är fäst i golvet.
"Lyssna, hon har inte förstört någonting. Vi ska ha lika kul på Folkan som vi har haft här. Sen ikväll går vi hem tillsammans. Vi ska ju ändå till samma ställe", säger jag och flinar.
Hon möter min blick och ler lite.
"Ja, det är sant." 
"Ska vi dra?", frågar jag.
Hon nickar.
"Ja. Men vänta, det är någonting som fattas", säger hon eftertänksamt.
Jag rynkar pannan.
"Vadå?"
Hon rotar runt bland påsarna på köksbänken och får fram två stycken Xide.
"Färdkost!"