Lugnet Till Ditt Kaos

Del 22

"Tänker du outa Lucas som en våldtäktsman? Vågar du det? Det kan slå tillbaka på dig, det vet du va?"
Hoppfullheten som jag har känt dittills krossas av Emmys ord. Vi sitter i matsalen och jag har precis berättat för henne och Hannah att jag tänker försöka få rektor-Eva och skolledningen att ändra sig angående Dianas omplacering. Det som jag tidigare har sett som en vattentät plan känns med ens inte lika självklar längre. För mig har det inte varit någon tvekan om att skolan kommer ta Dianas parti om jag berättar vad Lucas har utsatt mig för, men Emmy ser tveksam ut.
"Men vadå, han är ju det! Jag tycker det är jättemodigt", säger Hannah.
Emmy rycker på axlarna.
"Jo, visst är det modigt. Men jag skulle inte vara så säker på att det kommer förändra något."
"Varför inte? Då kommer dom ju fatta att Diana inte slog ner Lucas bara för att!", säger jag upprört.
Emmy tar en klunk mjölk och hötter med pekfingret.
"I wouldn't be so sure about that. Tänk efter lite: #metoo var svinbra och allt det där, absolut, men i vilka sammanhang är det folk snackar om det nu?"
Jag och Hannah utbyter en konfunderad blick, osäkra på vart hon vill komma. Emmy fortsätter.
"Jo, när snubbar anmäler sina offer för förtal på grund av att de har blivit outade som våldtäktsmän eller sexualbrottslingar eller whatever."
Jag suckar. Det har hon förstås rätt i. Män verkar ha satt i system att anmäla kvinnor för förtal när de berättar om övergrepp som de har utsatts för.
"Men vadå, tror du verkligen att Lucas kommer anmäla Ebba för förtal?", säger Hannah och lägger en hand på sin flickväns axel.
"Det sa jag inte. Jag sa att jag inte tror att det kommer förändra något."
Jag fnyser.
"Vilket innebär vad, lite mer exakt?"
Jag vet att jag låter passivt aggressiv, men tålamodet börjar tryta. Jag vill att Emmy ska säga vad hon menar istället för att tala i gåtor. Hon vänder sig mot mig.
"Jag är hundra procent på din sida i det här, det menar jag verkligen. Jag tycker att Lucas är en värdelös, feg liten jävla råtta. Men de som du behöver övertyga om det är Eva och skolledningen och de vet inget annat än att Lucas är en trevlig kille som sköter skolan och aldrig fuckar upp."
Jag drar handen genom håret.
"Men han har ju fuckat upp!"
"Ja, det vet jag väl. Men samhället, speciellt folk som är högt uppsatta och har någon form av maktposition, har en tendens att misstänkliggöra våldtäktsoffer och hålla deras förövare om ryggen. Fråga mig inte varför, men av någon anledning så tror folk att kvinnor skulle få ut någonting av att ljuga om att de har blivit utsatta för våldtäkt och att en 'schysst kille' aldrig skulle kunna våldta någon."
Hon himlar med ögonen när hon säger det där sista. Hannah suckar.
"Berätta för Eva. Jag tror hon kommer tro på dig och ta ditt parti", säger Hannah förtroligt.
"Jo", muttrar jag. "Jag skiter i vad hon säger, jag vill bara att Diana ska få gå kvar."
Emmy ler snett mot mig.
"Om inte Eva tror dig så gör i alla fall vi det. Vi står på din sida och det gör Diana också. Go get them, boss bitch."

Rektor-Eva stirrar sammanbitet på sin dataskärm när jag kliver in på hennes kontor. Jag stryker av handsvetten på mina jeansbeklädda lår och slår mig ned mitt emot henne. Efter en stund slutar hon med sitt frenetiska knappande på tangentbordet och vänder sig mot mig.
"Ebba, vad kan jag göra för dig?"
Jag sväljer hårt.
"Jag vill att Diana Hahne ska få gå kvar. Jag vill att du ändrar omplaceringsbeslutet."
Eva rynkar pannan och lutar sig tillbaka i kontorsstolen.
"Jaså du? Och hur skulle det se ut? Vi har nolltolerans mot våld, Ebba. Låter vi Diana gå kvar så  accepterar vi också det avskyvärda hon utsatte Lucas för. Det går absolut inte för sig. Tyvärr."
Jag kan inte låta bli att sucka. Överdramatisk är bara förnamnet.
"Kalla det avskyvärt om du vill. Jag säger inte att det var rätt agerat eller whatever, men hon hade sina anledningar. Hon slog honom inte för sakens skull, hon försökte faktiskt skydda mig."
Eva tar av sig glasögonen och sätter dem på huvudet.
"Jaså du?", säger hon igen. "Varför kände hon ett behov av att skydda dig från Lucas?"
Jag känner genast hur tårarna börjar bränna bakom ögonlocken och hjärtat hotar att spränga sig ur bröstkorgen.
"När vi var tillsammans våldtog han mig."
Tiden stannar och en hel evighet hinner passera innan Eva svarar. I alla fall känns det så. Hon kniper ihop läpparna och nickar långsamt.
"Jag förstår", säger hon kort.
Jag blinkar bort tårarna och rynkar ögonbrynen.
"Gör du?"
Hon knäpper händerna och ser fortsatt allvarlig ut.
"När var du och Lucas ett par?"
"Eh, runt jul typ", svarar jag tveksamt.
"Okej. Är ni fortfarande ett par?"
Jag skakar på huvudet, osäker på vart hon vill komma.
"Nä, vi gjorde slut i mellandagarna."
Eva hummar tyst.
"Och anledningen till att Diana tappade fattningen härom dagen var för att hon trodde att han tog på dig mot din vilja, har jag förstått det rätt då?"
Jag nickar. En svag känsla av lättnad sprider sig i kroppen.
"Ja."
Evas ögon smalnar en aning.
"Var Lucas med på att ni hade gjort slut?"
Jag blir ställd av frågan och tillbakahåller mitt svar i någon sekund.
"Eh, ja? Eller vad menar du?", säger jag utdraget.
"Ja, visste han om att ni inte var tillsammans längre? Eller var det så att du hade varit otydlig när du gjorde slut?"
Irritationen växer i kroppen. Lättnadskänslan är som bortblåst.
"Ja, det är klart att han visste! Jag var för fan övertydlig om något!", fräser jag.
Eva håller upp handflatorna mot mig.
"Det finns ingen anledning att gå upp i affekt. Jag frågade bara. Du vet att vi kvinnor kör med lite tvärtom-språk ibland. Lucas kanske trodde att du spelade svårfångad? Kan det vara så?"
Jag förstår ingenting. Tvärtom-språk? Svårfångad?
"Jag... det...", stammar jag fram.
Eva avbryter mig.
"Du sa också att han har våldtagit dig. Det är en väldigt allvarlig anklagelse du kommer med. Personligen tycker jag att ni unga tjejer slänger er med det begreppet alldeles för lättvindigt."
Det är som att jag befinner mig i en twilight zone, i ett mentalt tillstånd mellan fantasi och verklighet. Jag kan knappt ta in vad hon säger, men det går upp för mig att Emmy hade rätt. Hon kommer ta Lucas parti. Inte mitt, inte Dianas. Jag fiskar diskret upp min iPhone ur jackfickan, låser upp den, går in på röstmemon och trycker på den röda inspelningsknappen. Jag vet inte varför jag gör det. Kanske för att kunna bevisa för Diana att jag faktiskt försökte. Kanske för att ge Emmy chansen att säga 'vad var det jag sa'. Jag tittar upp igen och möts av Evas stränga blick.
"Sorry, jag... fick ett sms", säger jag.
Hon himlar med ögonen.
"Hur som helst, förstår du hur jag menar? Efter allt det här med #metoo härom året så känns det som att varenda kvinna plötsligt har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp. Det är inte så enkelt. Alla vet ju hur pojkspolingar är. Ett litet nyp här eller där är något man får tåla som kvinna. När jag var ung var det ingen som sa något om övergrepp bara för att en kille kladdade lite. De är så, det ligger i deras natur."
Hon skrockar roat när hon säger det, precis som om det vore ett kul skämt. Jag får inte fram ett enda ord. Jag trodde att hon som också är kvinna kanske skulle förstå, inte förminska. När jag inte säger något fortsätter hon.
"Det kanske var så med Lucas och dig? Jag menar, som jag har förstått det så var ni fortfarande tillsammans när det här hände. Det ligger väl lite i saker och tings natur att man har sex med varandra när man är pojkvän och flickvän, eller hur? Lucas kanske trodde att du ville ha sex. Sa du nej ordentligt, att du inte ville ha sex med honom?"
Hon höjer på ögonbrynen och granskar mig ingående. Jag sneglar på min telefon. Den spelar fortfarande in allt som sägs. Jag tar ett djupt andetag.
"Jag kunde inte riktigt säga nej eftersom att jag sov. Jag vaknade av att han hade sex med mig", spottar jag fram.
Man hör tydligt föraktet i min röst. Eva höjer sitt pekfinger.
"Ah. Där har vi det. Du sa inte nej. Lucas kanske tog förgivet att du ville ha sex då, eller hur? Som sagt så var ni ju tillsammans."
Jag tappar hakan. Vad är det här? Är det så här hon resonerar, på riktigt? Jag stirrar chockat på henne, men av hennes min att döma så tänker hon inte ta tillbaka sitt uttalande.
"Du skojar, va? Du kan fan inte mena allvar!", utbrister jag. "Jag sov! Varför skulle jag vilja knulla med honom när jag fucking sover? Och vadå, som att jag bara ska köpa att han våldtar mig för att vi är ihop? Det är ju helt jävla sinnessjukt!"
Eva hyssjar mig, men det skiter jag i. Om något så får det mig bara att skrika och gorma ännu högre.
"Om det är någon som ska stängas av eller omplaceras så är det fanimej han! Inte Diana som vågar stå upp mot honom och hålla mig om ryggen!"
Eva harklar sig, men säger inget förrän jag har lugnat ned mig.
"Ebba, så här är det: anledningen till att vi beslutade om omplacering i Dianas fall var för att hon utsatte Lucas för en regelrätt misshandel. Du såg ju själv hur mycket han blödde och hur ont han hade när ni var här alla tre direkt efter det hade skett. Om Diana inte omplaceras eller stängs av så signalerar det att vi tolererar sådant beteende. Dessutom kan vi inte garantera Lucas trygghet om hon får gå kvar."
Jag blinkar ett par gånger och en ensam tår letar sig ned för min kind.
"Kan ni garantera min trygghet?"
Eva lägger huvudet på sned och försöker se empatisk ut.
"Hur menar du?"
Mitt svar kommer blixtsnabbt.
"Kan ni garantera min trygghet om Lucas får gå kvar?"
Hon suckar tungt.
"Ebba, du måste förstå att jag inte kan ta ställning till detta. Diana misshandlade Lucas under skoltid..."
Jag avbryter henne.
"Så vadå, bara för att våldtäkten inte skedde framför era ögon så har det inte hänt? Eller? Är det det du försöker säga?"
"Nej, absolut inte, men...", börjar hon.
"Det är lugnt. Jag fattar. En misshandel kan ni inte tolerera, men en våldtäkt är ingen big deal."
Med det reser jag mig från stolen och lämnar Evas kontor med bestämda kliv. När jag har dragit igen dörren bakom mig trycker jag av inspelningen som sparas i mitt bibliotek som 'Ny inspelning'. Det känns ändå bra att ha någon form av kvitto på Evas skitsnack. Särskilt eftersom att jag knappt kan processa allt det skeva som hon just sa.

Efter skolan hänger vi hemma hos Emmy. Hon sitter i sängen med Hannahs huvud i knäet. Det mörkgråa täcket är skrynklat under dem. Jag sitter och väger på hennes skrivbordsstol, försjunken i tankar. Jag känner mig förödmjukad, förminskad och misstänkliggjord. Jag trodde att jag kunde få rektor-Eva och skolledningen att ändra sig, det gjorde jag verkligen. Nu känns allt hopplöst och jag måste vänja mig vid tanken att Diana kommer tas ifrån mig. Emmy böjer sig framåt och ger Hannah en hastig kyss. Jag ler lite.
"Ni är så jävla söta."
Min kommentar får dem att fnissa.
"På tal om det, varför ville Diana inte joina?", frågar Emmy.
Jag rycker på axlarna.
"Äh, hon är väl bitter. Hon flyttar ju snart."
Hannah sätter sig upp i sängen och möter min blick.
"Just det! Hur kunde vi glömma? Vad sa Eva?"
Jag skakar på huvudet.
"Ni skulle bara veta."

Jag spelar upp ljudupptagningen från mitt och Evas samtal. Emmy och Hannah sitter tysta och lyssnar, men deras ansiktsuttryck avslöjar att de är minst lika chockade som jag var när Eva vräkte ur sig det ena sjuka uttalandet efter det andra.
"Wow", säger Emmy när inspelningen tar slut.
"Verkligen wow", säger Hannah medhållande. "Hon tänker inte göra någonting åt situationen alltså?"
"Nä, det verkar inte så. Hon står ju på Lucas sida, precis som Emmy sa att hon skulle göra", svarar jag uppgivet.
Emmy skakar på huvudet.
"Nä du, hon ska fan inte få vinna. Vi måste gå emot detta."
"Hur?", muttrar jag.
Emmys ögon smalnar.
"Hon är en boomer och vill hantera det här som en boomer skulle ha gjort: sopa skiten under mattan. Men vi tillhör Gen Z och trust me, vi tänker fighta detta på tvättäkta Gen Z-sätt. Jag har världens bästa idé."