Lugnet Till Ditt Kaos

Del 12

Jag vaknar av att alarmet på min iPhone ljuder. Jag stönar missnöjt och tänker att det nog inte finns ett enda ljud i hela världen som jag hatar mer än det. Jag sträcker mig efter mobilen och trycker på snooze. Diana vaknar också och gnuggar sömnen ur ögonen.
"God morgon", mumlar jag.
"God morgon", säger hon med hes morgonröst. "Tack för att jag fick sova här."
Jag smeker henne lätt över kinden.
"Såklart. Vill du berätta varför du var så ledsen igår?"
"Nja, eller alltså.. det är en grej jag har tänkt på länge, en grej jag har velat berätta för dig, men det har liksom aldrig varit läge", säger hon tveksamt.
"Berätta", säger jag och ler menande.
"Det är lite konstigt. Eller nej, inte konstigt, helt sjukt faktiskt. Jag vet inte hur det har kunnat bli så här, men jag tror att jag..."
Plötsligt blir Diana avbruten av Katarina som ropar på oss från nedervåningen.
"Tjejer! Dags att gå upp nu, annars blir ni sena till skolan!" 
Diana himlar med ögonen.
"Vi är uppe!", säger hon med höjd röst.
"Då så! Chop-chop, skynda er!", ropar Katarina otåligt.
Diana suckar.
"Vad var det du ville säga? Vad är det som är helt sjukt?", frågar jag.
"Äh, glöm det. Vi tar det en annan gång", svarar hon och kliver upp ur sängen.
Jag får snabbt en känsla av att hon är arg. Inte på mig, utan på sin mor som avbröt henne. Jag kan nästan svära på att hon var på väg att berätta om känslorna hon har för mig.

I skolan är allting ungefär så olidligt som det kan bli. Jag håller mig så långt ifrån Evelina och Frida som jag bara kan, vilket därmed innebär att jag förblir ensam. På lektionerna sitter jag med Bella och Lovisa. Självklart sa de att det var helt okej, men så fort jag hade satt mig började de viska med varandra. Jag hörde mitt namn och Evelinas namn och fattade genast att det som hände under gårdagseftermiddagen i korridoren har spridit sig. När det blir dags för lunch har jag redan bestämt mig för att sitta ensam, men när jag desperat söker efter ett ledigt bord inser jag snabbt att det inte finns några. Det är knökfullt i matsalen. Jag känner hur jag börjar kallsvettas och tänker att jag säkert ser ut som världens jubelidiot där jag står med min tallrik och inte har en enda aning om vart jag ska ta vägen. I ett par sekunder är ångesten total, innan jag hör någon ropa mitt namn.
"Ebba! Här borta!"
Vid ett bord i bortre delen av lokalen får jag syn på Lucas. Han gestikulerar att jag ska komma dit och sätta mig och jag släpper ut en lättnadens suck.
"Hej vacker", säger han när jag slår mig ned bredvid honom.
"Hej", svarar jag och rodnar lite.
Mitt emot oss sitter två tjejer som också går estet, precis som Lucas. Den ena har långt, blont hår och bruna ögon och den andra har mörkbrunt hår och gröna ögon. De granskar mig ingående. Den blonda tjejen ler stort.
"Det här är Hannah och Emmy", säger Lucas och nickar mot tjejerna.
"Tja", hälsar jag.
"Nog har vi hört mycket om dig Ebba!", säger den mörkhåriga tjejen, Emmy.
"Va? Vadå?", säger jag osäkert.
"Lucas har pratat om dig hela dagen typ", säger Hannah och höjer på ögonbrynen mot Lucas.
Han skrattar nervöst.
"Ge er!"
"Du har ju det", säger Hannah och tar en klunk av mjölken.
"Vad har han sagt då?", frågar jag.
"Åh, jag träffade Ebba igår! Åh, hon är så vacker och fin och underbar! Och så rolig! Helt amazing, sa jag att jag träffade Ebba igår?", säger Emmy dramatiskt med tillgjord röst.
Jag fnissar. Lucas är märkbart generad.
"Du är ganska amazing du med", säger jag och ser honom i ögonen.
Hans mun spricker upp i ett leende. Emmy och Hannah utbyter en menande blick.
"Oj då", säger Emmy.
"Sa ju det", säger Hannah.
"Tjejer! Ska vi inte bjuda med Ebba ikväll?", frågar Lucas.
Jag rynkar pannan.
"Jo, såklart!", utbrister Hannah.
"Bjuda med mig vart?", frågar jag.
"Vi tänkte ha myskväll hemma hos Emmy. Lite Netflix och chill typ. Det blir bara vi och några till från klassen", förklarar Lucas.
"Netflix och chill får ni absolut inte ha hemma hos mig! Det får ni ha för er själva", flinar Emmy och blinkar mot mig.
Lucas suckar.
"Du vet vad jag menar, korkskalle. Hur som, vill du hänga på?"
Han tittar på mig med glittrande ögon. Jag nickar.
"Visst. Det låter kul."