Lugnet Till Ditt Kaos

Del 8

Något är fel igen. Men den här gången är det inte jag som beter mig konstigt, utan Diana. Ena dagen är hon mer uppåt än någonsin, för att nästa dag vara lättirriterad och sur. Det gör att jag inte vet hur jag ska vara när jag är i hennes närhet. Ibland är hon kramig och närgången, men för det mesta gör hon inget annat än att fräsa åt mig. Jag trodde att allt skulle vara bra nu. Jag vill att allt ska vara bra. Jag vill att vi ska vara vänner och att allt ska vara som den där dagen efter festen.

Det är en mörk och regnig torsdagsmorgon och när jag kliver in i köket för att äta frukost sitter Diana på sin vanliga plats vid köksbordet. På vardagar går hon nästan alltid upp innan mig. Hon hade en bra dag igår och jag hoppas att hon har det idag också. Jag går fram till henne med ett leende på läpparna. Hon stirrar tomt framför sig och möter inte min blick.
"God morgon", säger jag mjukt samtidigt som jag försiktigt drar mina fingrar genom hennes hår.
Hon reagerar blixtsnabbt och slår bort min hand med sådan kraft att det svider till rejält på handleden där slaget träffar.
"Ge fan!", fräser hon.
Jag backar ett steg. Hon suckar och reser sig upp.
"Hur jävla svårt ska det vara att låta mig vara i fred?", utropar hon samtidigt som hon drämmer ned kaffekoppen i diskhon.
Jag svarar inte. Hon blinkar till ett par gånger och innan hon vänder på klacken och försvinner upp för trappan ser jag att hennes ögon är blanka.

Innan eftermiddagens engelska-lektion sitter Frida och Evelina och diskuterar en ny serie som har kommit ut på Netflix. Jag anstränger mig för att verka intresserad av konversationen men mina tankar är, som vanligt, hos Diana. Efter en stund tystnar både Evelina och Frida och då kan jag inte hålla mig längre. Jag måste få prata av mig.
"Diana beter sig skitkonstigt", säger jag.
Evelina himlar diskret med ögonen.
"Vadårå?", säger Frida ointresserat.
"Jag vet inte riktigt men hon har sjuka humörsvängningar", svarar jag.
"Jag trodde inte att ni umgicks så mycket längre", mumlar Evelina.
"Det gör vi inte", skyndar jag mig att säga.
Lögn såklart. När Diana har sina bra dagar är vi med varandra hela tiden.
"Så varför bryr du dig? Skit i henne!", fräser Evelina.
Jag suckar. Jag vet att de hatar när jag pratar om henne, men vem ska jag annars anförtro mig till?
"Vi bor ju ihop. Det blir dålig stämning liksom", säger jag tyst.
"Äh, ignorera henne bara", säger Frida med ett matt leende.
Jag nickar halvhjärtat. Jag vet inte varför jag trodde att Evelina och Frida skulle kunna hjälpa mig eller ge mig stöd på något vis. När det kommer till Diana är de helt likgiltiga. Kanske önskar jag att jag också kunde vara det. Samtidigt vill jag ju alltid må så bra som jag gör i hennes närhet. Om bara någon annan kunde få mig att må så. Vem som helst, förutom henne.

I två dagar är Diana så gott som osynlig. Jag ser henne varken hemma eller i skolan. Kanske skolkar hon igen. Jag vill inte tro att hon gör det med tanke på att hon sa att hon har slutat, men nu känns det som att jag inte kan vara säker på någonting längre när det kommer till henne. Kanske undviker hon mig med flit. Jag vill inte tro att det är så heller. Det är först på lördagseftermiddagen som jag hör hur ytterdörren smälls igen följt av Dianas välbekanta steg i trappan. Mina mungipor dras upp i ett ofrivilligt leende och jag släpper ut en lättad suck. Jag funderar på att gå över till hennes rum och knacka på, men med tanke på hur vår senaste konversation slutade låter jag bli. Jag hör hur hon fixar med något där inne, följt av att hon låser in sig i badrummet. Det verkar som att hon är på väg någonstans, vilket gör mig aningen vemodig. Hon kom ju precis hem.

Efter lite drygt en timme knackar det på dörren till mitt rum. Jag rycker till lite och sätter mig upp i sängen.
"Kom in", säger jag.
När Diana äntrar rummet blir jag genast nervös, men slappnar av en aning när jag ser leendet på hennes läppar. Hon är hårt sminkad med eyeliner, mörk, glittrig ögonskugga och mörkrött läppstift vilket får hennes ljusa hy ser om möjligt ännu ljusare ut. Hon är fruktansvärt vacker. Hon har på sig ett par svarta jeans med hög midja och en tajt magtröja med ormskinnsmönster och tunna axelband. Hon ska garanterat på fest.
"Vad tittar du på?", frågar hon med en nickning mot min tv.
"Nån dokumentär om seriemördare", säger jag nonchalant.
"Intressant", säger hon utdraget samtidigt som hon slår sig ned bredvid mig på sängen.
Jag hummar tyst. Hon tittar ned på sina egna händer som vilar i knät och rodnar en aning. Jag försöker få henne att möta min blick, men misslyckas.
"Vad är det?", frågar jag.
"Jag... vill bara säga förlåt."
Hon tittar äntligen upp och de gråblå ögonen möter mina.
"För vadå?", frågar jag.
"För att jag har varit ett sånt jävla as mot dig", svarar hon.
Hon lägger huvudet på sned. Hennes blick är fylld av skam och skuld.
"Jag vet inte vad det är eller varför jag har mått skit och betett mig som jag har gjort... eller alltså, jo, det vet jag ju men..."
Hon skrattar till.
"Jag är så nervös."
Jag märker det på henne. Jag märker att hon är nervös, men jag har ingen aning om varför. När det bara är vi två är det ju jag som brukar vara osäker, inte hon.
"Det är lugnt, jag lovar, säger jag mjukt. Alla är på dåligt humör ibland, alla har dåliga dagar."
Hon nickar kort.
"Men ändå, jag har inte varit schysst. Och jag vill vara schysst mot dig. Inte bara schysst, jag vill liksom att... ja, men jag vill ju att du ska tycka om mig och att allt ska vara bra. Mellan oss."
Hon babblar osäkert på och på något sätt gillar jag att se den här sidan hos henne. Jag har hela tiden trott att hon bara har haft en hård, cool, säker sida. Den hon alltid visar utåt, för omvärlden. Jag makar mig lite närmare henne och ser henne djupt in i ögonen.
"Allt är bra. Jag tycker om dig, det vet du. Jag tycker om dig jättemycket."
Hon lutar sig framåt och vilar sin panna mot min. Fjärilarna börjar genast dansa i min mage. Jag tar ett ryckigt andetag.
"Jag tycker om dig också. Så jävla mycket. Jag tror att jag kanske..."
Hon tystnar.
"Vadå?", viskar jag.
"Inget, det... det var inget", svarar hon.
"Jo, säg", envisas jag.
Min hand flyger upp till hennes ansikte och jag låter mina fingertoppar glida över hennes kind. Hon drar sig tillbaka och besvikelsen sköljer som en våg över mig.
"Nej, det var inget. Inget viktigt", säger hon med ett matt leende. "Jag måste gå. Alex har hemmafest."
Jag nickar.
"Okej. Hälsa."
"Det ska jag."
Hon reser sig upp från sängen och lämnar rummet. Jag suckar ljudligt. Är allt bra igen? Eller? Vad var det som just hände?