Jag går inte isär när jag går med dig - Noel Flike

Kapitel 10

Det var söndagmorgon, jag satt i soffan och kollade trött på något frågesportsprogram. Gårdagen orkade jag inte ens tänka på och inte fredagen heller för den delen. Noel drog så fort Valter hade vaknat, och sen dess har jag inte hört något från dem. Jag har bara gått runt ensam i lägenheten. Mamma skulle komma hem ikväll och jag längtade nästan efter hennes trygga närvaro.

Tristan har jag inte heller pratat med, jag vet att jag överdrev lite i fredags, men jag var så besviken. Det är så pinsamt att veta om att ens kille går runt och slår ner andra killar. Usch jag skäms verkligen, när jag bodde i London märkte jag inte av denna sidan av honom. Antagligen för att han inte valde att berätta något och för att någon annan hade mage att erkänna vad han höll på med.

Jag tänkte på allt som hänt under fredagsnatten och pressade ihop hela ansiktet när den spelades upp i huvudet. Så jävla pinsamt, hur fan kan kunde jag vara så dum. Kyssa Noel, vad skulle det vara bra för.

Och inte nog med det så hade jag inte pratat med Tristan sen han stormade ut ur lägenheten. Att allting kunde bli så dumt, så snabbt.

Ögonen tårades upp och jag fick panik. Jag var så förvirrad, jag förstod ingenting. Min blick var spänd mot tomma intet, jag kände så mycket olika känslor på en annan och samma gång och jag visste inte vilken jag skulle ta tag i först. Jag tog upp min mobil för att kolla på min och Tristan sms-konversation för att dubbelkolla för tioende gången om han svarade på mina sms.

Det hade han inte.

Jag gav ifrån mig ett högt frustrerat ljud från mig och tog händerna för ansiktet medans jag kurade ihop mig i soffan. Mitt nytvättade hår gjorde kudden blöt så jag var tvungen att vända på den, när jag insåg att jag gjort båda sidorna blöta så ställde jag mig upp i ett ryck.

Jag bytte om till ett par gråa mjukisbyxor och en matchande hoodie. Jag var helt rödgråten i ansiktet men jag orkade inte lägga en tanke på det och gick istället ut till hallen för att sätta på mig en jacka. Jag tog den varmaste jag kunde hitta och drog över luvan direkt för att skona allmänheten från mig och mitt aningen, förstörda jag.

Det var inte så kallt ute som jag trodde, men det var ju trots allt slutet på Januari så mitt val av jacka var inte helt orimlig ändå.

Jag stod utanför en dörr och plingade på. Inget svar. Jag plingade igen och tog ett steg tillbaka.

Dörren flög tillslut upp och där stod han. Tristan. Han såg trött och oberörd ut, men struntade i det och närmade mig honom. Mitt blöta hår och mitt något rosa röda ansikte med aningen rödgråtna ögon kunde inte varit en vacker syn. Men jag kollade på honom och jag kunde bara föreställa mig hur uppgiven jag såg ut.

"Alice.." Sa han tyst och öppnade sina armar efter vad som kändes som en evighet.

Jag gick rakt mot hans öppna armar och kunde inte låta bli att gråta lite till. "Förlåt, det var inte meningen att det skulle bli så fel. Men jag hatar att du hatar alla andra."

Han skrattade till lite. "Jag hatar inte alla."

"Jo."

"Jag hatar inte dig iallafall"

Jag kollade upp mot honom "Okej. Bra."