Mad world

T V Å - Ångest och Tårar

Omar                                                                                                                                                                                                 

Där är den. Studion. Varje dag går jag förbi studion för att komma hem ifrån skolan. Men det gör fortfarande fruktansvärt ont. Jag minns fortfarande alla foooers som alltid satt där och väntade på oss, Eller alla gånger vi skojat med varandra. Alla roliga minen vi har börjar alltid där. Helt omedvetet vände jag riktning, Mot studion istället för bort. Med skakiga ben gick jag över vägen. Min blick var fortfarande fast på dörren. Sakta tryckte jag ner handtaget men hoppet om att den var öppen försvann direkt. Det var så längesen jag var här, Men  nycklarna har jag än idag kvar. Jag drog bort min ryggsäck och la den ner mot marken för att lättare ta ut nyckerna ifrån inresta facket. Det tog ett tag inan jag fann nyckeln jag sökte efter och utan motstånd eller vidare tänkande tryckte jag in nycklarna. Det är fortfarande samma lås. Det känns som förr, Det gångerna jag kom hit för att repa. Men nu de inte så. Det var inte ens bestämt att jag skulle tillbringa min tid här.Jag fick syn väggen. Väggen där vi hade hängt upp alla Felix grejer som ett minne sitter kvar. Alla bilder dök upp i mitt huvud igen. Brevet Felix skrev. Begravningen. Hastigt backade jag undan, ut ifrån studion, låste dörren och skynda mig snabbt iväg. Jag ska lämna detta bakom mig. Detta finns inte längre. Att Oscar prata med mig vet jag inte varför men jag bryr mig inte, Jag bryr mig inte om något längre. Detta skit lämnar jag bakom mig nu.

-

Hur mycket jag än försökte övertyga mig själv att gå hem står jag här, Igen, Efter ett år. 

"Felix Sandman 25/10 1998 - 3/12 2015 Du är saknad vår ängel"    

Jag satte mig på huk, Framför gravstenen, Och gjorde något jag inte alls fått göra på länge. Prata med honom. "Felix?" "Det är jag, Omar?" "Det har gått ett år snart" "J-Jag S-Sak-na-r di-g. Ä-ända se-n du f-f-försvann har i-nget vari-t sig l-ikt" Hur mycket jag än försökte hålla rösten sprack den helt. "Jag s-täller fortfarand-e sa-samma fråg-a Var-för lä-mnade du m-ig?" Snabbt drog jag vantarna över ögonen och släppte ut exakt alla känslor jag burit på så länge. "Omar det är inte bra att du är här" hördes en röst jag mycket väll känner igen, "Jo" svarade jag iskallt tillbaka utan att slita bort blicken ifrån Felix gravsten. "Nej Omar. Att sitta ute i november kylan och gråta framför en gravsten är inte smart" Snabbt reste jag mig upp och tog ett hårt grepp runt Simons halsduk och ryckte upp honom mot staketet. "Det är inte bara en gravsten. Det är min bästavän som hade så jävla mycket att leva f-" Han avbröt mig snabbt utan att jag fick säga klart det jag ville, "Omar, Släpp honom. tänk på de något som är viktigare, Jag vill inte se dig såhär" Jag lät mina händer falla. Jag kollade upp och såg även Simons bekymra avsikts utryck, "Han var mycket viktig för mig"

___________________

Det jag glömde säga var att i förra boken hade ju Emelie huvudrollen. Men i denna bok är Emelie inte lika mycket med som sist. Ni kommer förstå när vi kommit in lite i kapitlet.

Älskar er ses imorgon igen

xX. S