~ Kapitel 17 ~

433 14 1
                                    


Jag finns..F.S

~ Alice perspektiv ~
Vi möts upp utanför skolan. Han ler. Jag med. Och leendet är äkta. Det är ett sånt där varmt leende. För varje gång Felix ler, kan jag inte låta bli att le jag också. Det bara är så. Och varje gång så bubblar det till i magen.
Jag tror faktiskt att han bryr sig om mig. Jag tror det. Och jag hade aldrig kunnat drömma om det.
Han tar tag i min hand och flätar ihop den med sin. Och vi börjar gå mot skolbyggnaden. Över skolgården. Där jag alltid brukade känna mig som ensamast. Men det gör jag inte längre.
Jag ler ett svagt leende upp mot honom. Och han besvarar det.
Sedan följer han mig till mitt skåp. Jag öppnar det och börjar lägga in saker.
"Det är samhällskunskap nu va?" Frågar han. Jag nickar lätt och mumlar ett ja.
Vi börjar gå mot rätt sal. Efter en stund möter Felix upp några kompisar som går med oss. Jag blir en aning nervös. Jag har aldrig gått i en grupp förut. Förutom när jag var liten. När man var liten var allt så mycket lättare.
Dem runtomkring mig kollar förvånat på mig. Det är inte så konstigt. Även jag är förvånad. Jag går i en grupp. Men bara killar dessutom. Det får mig att fnissa till lite tyst. Fnissa av välmående. Jag är väldigt glad. Jag är glad.
Felix och hans kompisar snackar om nått och jag går bredvid och lyssnar. Dem skrattar inte åt mig, spottar inte på mig eller kollar konstigt på mig. Det är som om jag är en del i gänget. Även om jag inte har en så stor plats.
Fler och fler elever väller in. Och det blir ganska trångt i dem små korridorerna. Det blir svårare och svårare för mig att hålla koll på vart dem är. Felix och hans vänner. Jag hamnar efter.
Jag håller mina böcker hårt under armarna när jag försöker ta mig fram till deras sida igen.
Men nån stoppar mig med att ta ett grepp runt min arm. Jag vänder blicken uppåt och möter Lizzie och Sonja. Dem skrattar lite lätt mot varandra.
"Några nya ärr?" Frågar Lizzie som har greppet runt min arm. Dem börjar försöka dra upp min långärmade tröja vilket gör att jag tappar mina saker när jag stretar imot.
Lizzie har väldigt ljust hår och sånna där klarblå ögon och perfekt hy i sitt gulliga ansikte. Sonja har mer smutsblont hår som jag.
"Sluta" säger jag och försöker dra åt mig min arm. Men ordet kommer mer ut som en svag viskning. Dem fortsätter putta omkring mig och dra i min tröja. Jag drar ihop ansiktet och stönar till när nån av dem råkar dra sin nagel över ett ganska nygjort ärr. Dem skrattar lite lätt och puttar till mig in i några skåp. Tårarna tränger bakom ögonlocken men jag försöker hålla tillbaks dem. Jag behöver inte gråta hela jävla tiden. Va lite stark för en gång skull Alice.
Jag sjunker ner mot skåpsväggen med händerna för ansiktet. Dem sparkar till mig en gång innan dem går där ifrån. Med ett skratt på munnen. Jag försöker ställa mig upp och springa fram till Felix. Men jag ger genast upp när jag ser han långt fram skrattandes med sina vänner. Jag vill inte störa honom. Och förstöra för honom. För dem märker inte ens att jag är borta..
Jag hade för en liten liten stund glömt bort verkligheten. Trott att jag var som alla andra.
Ett snyft lämnar min mun. Hårslingor har ramlat ner i mitt ansikte.
Verkligheten kom ikapp mig. Hur kunde jag tro att jag var nått. Jag är fortfarande fula, äckliga, värdelösa Alice. Hon som alla skrattar, retar och spottar på. Hur kunde jag tro nått annat.
Tårarna rullar ner för min kind och landar i mina blöta händer som håller om ansiktet. 
Ingen bryr sig om mig.
Rösterna som för en stund sen var världens oljud blir tystare och tystare. Korridorerna töms alltså på folk.
Jag hör dem sista klackstegen innan en dörr öppnas, och stängs. Sen blir det tyst. Helt tyst. Förutom mina snabba antetag och snyftande som hörs med jämna mellanrum.
Mina armar är virade om benen och ögonen slutna. Jag är helt ensam. För inte ens Felix bryr sig om mig. Han har nog jätte kul hos sina kompisar på samhällskunskapen.
Jag ställer mig upp på mina skakiga ben och går mot toaletterna. Jag vet precis vad jag ska göra. Samma sak som jag alltid gör på den här toan. Samma toa som alltid.

*
*

~ Felix perspektiv ~
Mina steg är snabba. Jag nästan springer genom korridorerna. Jag har skuldkänslor. Dem sitter längst in i bröstet och skaver. Det gör nästan ont.
Hur fan kunde jag glömma Alice. Det är faktiskt hon som betyder mest för mig. Det gör hon verkligen. Men det är verkligen inte något jag kommer våga säga till henne. Nä.
Jag springer runt i korridorerna men alla är tomma. Min oro ökar. Snälla sig att ingen har varit dum mot henne igen. Snälla sig att hon inte gått någonstans för att göra illa sig själv.
Men innerst inne i mitt huvud säger min hjärna att något av det är sant. Men jag vill inte tro på det.  Istället ökar jag bara stegen ihop om att få se henne. Varje kontur av hennes lilla söta ansikte. Dem skarpa käkbenen och stora glittrande ögonen. Den smala kroppen och det smutsblonda tunna platta håret. Min Alice.
Jag kallar henne min Alice. Men hon är inte min. Inte än iallafall.
Dem tanken får mig att le. Men sen kommer jag på mig själv. Jag har inte tid att tänka på det nu.
Tjejtoans dörr går upp och jag stannar i en rörelse. Där kommer lilla Alice. Med små blyga steg. Hennes blick är i marken. Därför har hon inte sett mig än.
Hon kikar upp och möter min blick. Hennes stora rödsprängda ögonen som det syns på att hon nyss gråtit.
Innan hon hinner reagera är jag framme hos henne. Jag håller om henne och håller mina läppar mot hennes hårbotten. Ett pirr åker omkring i min mage. Det gör det alltid när jag är nära Alice. Hon kramar tillbaks. Liksom trycker sitt ansikte mot min axel.
Jag ler. Men det ser hon inte. Och det är tur, för det skulle bli fett konstigt om jag log mitt i den här sorgliga stämningen.

Skulle sovit för några timmar sen men Jaja..💕
Puss, puss och kram💘

Jag finns.. | F.SWhere stories live. Discover now