Jag finns.. | F.S

~ Kapitel 39 ~

~ Alice perspektiv ~
Jag öppnar försiktigt ögonen. Ljusstrålarna strålar som vanligt in genom fönstren och når mina ögon. Kinderna är fortfarande blöta.
Försiktigt sträcker jag på mig och kollar på klockan 10.02. Förmodligen om jag har tur sover Evelina.
Knappt har jag sovit någonting så sömnigt ställer jag mig upp och börjar sätta på mig mina kläder.
Jag fixar mig snabbt och går ner för trappan, tar på mig skorna och går ut i kylan.
Jag måste hem till Felix.
Vägen tar ovanligt lång tid och när jag väl är framme knackar jag vant på dörren. Hans mammas ansikte tonar snart upp framför mig. Hon ser ut som hon brukar. Det ljusa håret och söta näsan, precis som Felix.
Hon ler mot mig medans hon väntar på att jag ska säga något. Hon höjer lätt på ögonenbrynen när inget ord utbyts mellan oss.
Jag öppnar tillslut munnen efter den tomma tystnaden.
"Ehm.. Är Felix hemma?" Frågar jag så stabilt som möjligt och försöker klämma fram ett leende.
Hon svarar nästan direkt och ler varmt mot mig.
"Nä han är nog hos Lizzie. Han skulle sova där inatt." Säger hon fortfarande leendes. Hon verkar inte veta något om att jag och Felix bråkat. Vilket är skönt. För du slipper jag att förklara något.
Det blir sådär tyst igen och båda bara står där. Väntar på att den andra ska ta nästa steg. Efter en stund, nickar jag och mimar ett tyst hejdå. Nästan direkt börjar jag gå ner för trapporna, men bakom mig hör jag hennes hejdå och hur dörren stängs.
Tårarna börjar direkt trycka igen. Även fast jag trott att dem var slut.
Jag kanske sårade Felix så mycket att han behövde tröst hos någon. Och då valde han Lizzie.
Kanske är han jätte ledsen? Kanske tröstar Lizzie han just nu? Kanske pratar dem om mig? Kanske Felix hatar mig nu?
Men jag sa bara saningen. Varför tror han inte på mig?
Snyftande går jag hem. Påvägen drar jag upp min mobil och knappar in ett sms till Felix.

10.16 Jag
Snälla Felix förlåt. Kan vi inte träffas och prata? ❤️
Läst 10.16

10.17 Felix ❤️
Nä Alice. Fattar du inte hur dum du är? Värdelös! Hatar dig! Trodde du var en bra flickvän!

Chockad blir jag utav svaret jag får. Visst, jag var beredd på att Felix kanske skulle hata mig. Men ändå fanns det en liten del av mig som verkligen hoppades på att det inte skulle vara så. Men så är det. Men Felix brukar inte vara så. Jag todde iallafall inte det. Men ändå kan jag förstå hur man kan vara arg på mig.
En tår letar sig ner för kinden. Men sedan orkar jag inte gråta mer, så jag tränger tillbaka tårarna.
När jag kommer hem sover för min fördel Evelina. Izzabella och Eliot kan jag skymta framför tvn när jag går förbi.
Jag smyger försiktigt upp till mitt rum igen. Låser och sjunker ner i sängen igen.
Fan för mitt liv.

Hej underbara läsare! Hur mår ni?💕
Hoppas det är bra, och om inte? Kom ihåg att du är fin och fantastiskt precis som du är och skit i alla som säger något annat för du är bäst. Glöm aldrig det💘

Kram kram ♡