Kapitel 7

494 29 1
                                    

Jag springer genom skogen, bara springer enda till gränsen av vårt revir.
Inte ett ord lämnar mina läppar bara vindens sus i öronen och klapprande steg mot den kalla marken.
Jag låter vinden riva genom pälsen tills något försvinner. Något försvinner ur mitt inre och först då inser jag hur långt jag sprungit. Jag bromsar in hårt och låter klorna riva upp mossan.
Jag ser mig omkring men allt jag ser är skog, bara djup, djup skog.
Flockens doft är borta sen länge och jag inser först nu var jag är.
En skrämmande, ovan doft letar sig till mig, men jag vet precis vart den kommer från, känner den allt för väl.
Men denna gång är det ingen hjälp vid en bilkrash, det är blodigt, livs avgörande alvar.

Jag sitter och ler. Det händer alltför sällan.
Detta ovana ansiktsdrag, det river lite i mungiporna men det känns endå härligt på nått sätt.
Jag gillar känslan, men den är fel på nått sätt. Inte rätt tillfälle, inte just nu.
Då hörs plötsligt larmet i flock länken
~INKRÄKTARE!!!~
Hela länken fylls genast med svar som: ~påväg~ eller ~jag kommer~
Det blir så mycket att det dunkar i huvudet och jag blir tvungen att sätta mig ner.
Inkräktare.
När vågen av svar i flock länken lagt sig så springer jag motvilligt mot dörren, för jag vet vad inkräktare får för straff och det är inte nådigt.

Snart står alla samlade i vargform runt målet.
Vi har förberett ett bakhåll för inkräktaren och trots att jag inte ens vet vem denna varg är så känner jag mitt lidande med hen.
Jag hör prasslande steg mot marken men något känns bekant i det.
Jag känner igen denna vargen.
Jag märker en svart skugga komma närmare och jag kan snart urskilja detaljer och det kunde inte varit tydligare. Det är vargen från min dröm.

Jag går obekvämt runt på Blue Moons revir. Jag vet mycket väl om att dom känner till min närvaro och jag tar varje steg i en stor försiktighet.
Om jag går in i en fälla är det kört!
Mer än så hinner jag inte tänka innan något hoppar på mig bakifrån och jag gör som intränat en framåt volt och slår ryggen hårt i marken men utan att skada mig då den på min rygg tar hela smällen.
Så fort jag fått av mig den första så hoppar en annan på mig från sidan. Tyngden gör att jag far in i ett träd med min angripare över mig. Jag försöker sparka bort den svarta vargen men han är snart över mig igen.
Jag ser knappt hur hans vita tass träffar mig över ögat och jag känner ett brännande sår bildas där hans klor bestämt.
Det räcker!
Jag samlar all kraft i bakbenen och sparkar honom upp i trädstammen och tar chansen att komma upp på tassarna.
Jag ser i ögonvrån något brunsvart komma farandes mot mig. Jag hoppar lätt undan och tillåter mig själv leka med angriparen genom att få henne att tro att hon har mig.
Precis innan hon biter tag om min hals bockar jag så att hon flyger över ryggen in i ett träd.
Var inte det nån annan vid trädet nyss?
Hinner jag undra innan något hoppar upp på mig bakifrån och denna gång borras klorna in i pälsen och gräver in i huden som nålar.
Ett skrik kommer ur min mun och jag faller hjälplös ihop på marken.
Ett hånskratt hörs svagt som om det vore flera meter borta innan svarta fläckar tar över mitt synfält.
.............
Detta kapitlet har varit färdigt i tre dagar så varför publicerade jag inte? Svar: I have no idea!

The Dark LunaDär berättelser lever. Upptäck nu