The Dark Luna

Kapitel 19

♡

Allt var svart.

☆

Jag visste vart hon gått. Rakt in i deras fälla.
Ja-ja-jag försökte varna henne!
Jag måste nå henne! Jag måste rädda henne och jag måste förklara allt!
Jag slängde mig ut i mörkret men jag kunde inte känna hennes närhet någonstans.
Jag sprang så snabbt mina ben bar mig men det kändes inte tillräckligt och paniken började krypa i mig.
Var är hon?
När jag tillslut kommit till gränsen mellan Blue Moons och Dark Moons revirgräns nådde tankarna mitt huvud.
Jag kan ta mig över?
Vad händer om jag tar mig över?
Hittar jag henne?
Hoppet om den sista tanken fick mig att slänga mig över den dumma gränsen och rusa snabbare än någonsin rakt mot platsen där jag visste var Blue Moons högkvarter.
Tillskillnad från Dark Moon, som har en liten by där alla skiftare har egna hus, så har Blue Moon tre hus, ett flock hus där alla i flocken bor, ett alpha hus där Alfa och Luna, kanske även deras Sigma bor och en sjukstuga.
Jag var framme, det hade känts som evigheter men det tog nig bara någon knapp minut att komma fram.
Jag sökte med sinnet för att se om jag kunde känna hennes närhet men ingenting... Jag började känna mig desperat men våran länk funkade inte heller...
Hon kan inte vara... nej det kan hon bara inte!
"Shadow" ordet flöt ur mig som en svag viskning.
Jag kunde inte känna hennes närhet...
Då slog det mig, det är väll klart som Fab dom inte tar henne hit!
Dom vet ju lyckat väl om att jag känner till deras hus.
Vad korkad jag är....
En fågel kom plötsligt flygandes, jag hade inte lagt en tanke vid det om det nu inte vore för dess utseende.
Det var en mycket liten, snövit fågel.
Den flög upp och satte sig i ett träd väldigt nära mig.
Den började föra ett fasligt ljud och det var säkert som jag inbillade mig men jag tyckte jag hörde ordet "Shad" i dess iver att göra sig hörd.
En svart fågel kom nu flygandes och satte sig på samma gren bredvid den vita fågeln, dom såg på varrandra och nu började situationen av någon andledning görs mig lite illa till mods.
Den andra fågeln utstötte ett snabbt ljud, och nu var jag säker på att jag inbillade mig, för ljudet jag hörde denhär gången, det lät verkligen som om den sa Sky....
Båda fåglarnas blickar föll direkt på mig och nu övervägde jag på allvar att springa därifrån för nu hände något verkligt sjukt, en ny fågel kom, denhär lika vit som den första men med något gråaktiga ben och även gråa sjärtfjädrar, lite större än dom båda andra...
Den vit och grå fågeln satte sig tillrätta bredvid den svarta, efter några sekunder av tystnad hörde jag vad denna fågel sa, mycket tydligt och jag var helt säker på vad jag hörde, den sa Kim.
Strax efter att den lite större fågeln sagt sitt så bet den, den svarta fågeln intill i fjädrarna och drog även av några av dom.
Samma sekund som den svarta fågeln skrek till och slog med vingarna slängde sig den vita fågeln över den grå/vita och slog ner den från trädet.
I fallet neråt gick fågeln upp i rök.
Den bara försvann och det fick mig att skärrad hoppa bakåt.
Mina varg ögon såg tydligt hur den vita och den svarta fågeln flög iväg tillsammans och i luften, också dom försvann.
jag hade börjat backa för dethär skrämde mig verkligen.
Jag kände inte minsta tvivel på att som här fåglarna bara var min fantasi.
Ofcourse it is happening inside your head, Sky, but why on earth would that mean that it is not true? Jag var bara tvungen okok?
Jag backade ännu några steg innan jag började springa vidare, fast besluten att hitta Shadow, och det nu!
Varför var hon så frånvarande...
Varför kunde jag inte känna hennes närhet nu?
Min syster... den ända jag har...
Jag kunde inte förlora henne nu!
Jag har ju nästan precis träffat henne...

♡

"Shaaadoooow" Mörkret omslöt mig och jag sökte i panik efter Sky i mitt huvud. Var hon okej? Var hon vid liv?
Då kände jag det plötsligt, en stark vilja, ett hopp och en otålighet, för långt bort för att vara min egen men tillräckligt nära för att sätta ut en plats.
det fanns bara en persons känslor och vilja jag kunde känna på dethär sättet. Inte ens Kim kunde sända över så mycket information till mig. Sky.

☆

Shadow
Jag upprepade ordet tusentals gånger för mig själv.
Det hjälpte inte.
Jag kunde inte känna någon närhet, inga känslor, inget som ens tydde på att hon var vid liv. Inget.
Men hon levde, hon var fullständigt levande.
Jag kan känna det i varrenda närv i hela kroppen, hon var lika levande som jag.
Om nu det är bra eller dåligt...
"Shadow" ordet släppte ur mig som en hopplös viskning.
Sky, hör du mig?
Det var som en viskning, men ingen var här, jag hade kommit till en svagt upplyst glänta.
Jag kunde känna en plötslig närhet inom mig och då kom det igen.
Sky? Hör du mig?
Men rösten var inte min, inte den vanliga tunna och skeva rösten som jag brukade höra inom mig, den var stark, mjuk och bestämd, det var Shadow.
Med den vanliga kraft jag använder för att skicka något genom våran länk svarade jag henne.
Shadow? Var är du? Är du okej?
Jag kunde omöjligt veta om mina ord ens nått fram men jag kunde känna en nyuppstådd iver inom mig, hon var okej, det va allt som betyder något.
Jag fick snart mitt svar.
Jag är okej, är du?Jag vet inte vart jag är, det är mörkt Sky, det är mörkt....
Orden dog sakta ut och jag kände ilskan svämma över. Vem hade tagit henne? Vart var hon? Var hon verkligen okej?
Jag började fokusera mig på ett svar.
Shadow, jag är okej, jag kommer, var inte rädd.
Jag fick som väntat inget svar, men att rusa kändes inte längre lönt.
Shadow, men syster, var är du?
Med dom orden upprepade i mitt sinne flera gånger om kände jag en plötslig märkligt kittlande känsla.
Som om jag blev utdragen och sen ihop tryckt, sen som om jag gjort en misslyckad volt och fallit ner på rygg, och sen öppnade jag ögonen.
Jag befann mig i ett starkt mörker, ett mörker som jag mycket väl kände igen, och Shadows närhet var nu starkare än någonsin.
Jag skiftade form till min människa och snubblade blint framåt med armarna långt utsträckta framför mig.
Jag föll över något och föll ihop på marken i mörkret.
Ett plågat stön hördes från vad jag precis fallit över. Shadow.
"Shad!" det vara slank ur mig och jag drog med händerna över vad jag precis föll över och mycket riktigt, det var min syster.
"Sky!" Svarar hon och jag hör en samlad lättnad och lycka i hennes röst när hon slänger sig över mig en kram.
"Vi måste hårifrån" mumlar jag tyst mot hennes hår samtidigt som jag blinkar bort tårarna som försöker tränga sig fram ur mina ögon.
Jag kan känna hur hon nickar.
"Hur?"
Ja hur? Hur skulle vi kunna ta oss härifrån? I ett oändligt mörker, 4vå skiftare, utan en minsta aning om hur dom kom hit eller hur dom ska ta sig härifrån?
Det är ju totalt omöjligt...

I'M ALIVE I'M ALIVE I'M ALIVE!!!
Tack för all support och hur mycket tålamod ni har haft med denhär boken. Jag vet att jag inte har uppdaterat på... vad kan det vara... två månader? Men skolan har börjat och jag har inte haft någon tid eller inspiration. Jag kan också medelande att detta är det näst sista kapitlet på första delen av The Dark Luna. Det kommer självklart en del två!
Jag älskar er och jag undrar vad ni tycker om dethär kapitlet, bra? Dåligt? Uruselt? Love it? Tell me.
Era åsikter är viktiga! Vad tror ni kommer hända i nästa kapitlet?
Ha det bra!