Psychotic

BONUS: kapitel 2.

Angelina Irwin

Min lägenhet var liten. Den hade endast ett litet sovrum, ett kök, ett vardagsrum och ett badrum. Väggarna var en tråkig färg brun och golven var en äcklig färg gul, jag hatar min lägenhet. Men det är det enda jag har råd med.

Jag var trött efter denna dagen på jobbet, men jag var också skrämd och väldigt rädd, Harry är tillbaka. Jag kan inte tro detta, hur kan han fortfarande vara i liv efter allt som har hänt. Jag menar, jag såg honom hoppa ner från taket?

Jag skakar bort mina tankar om Harry och går till köket för att öppna upp en låst låda. När jag lyckas bända upp låset, så tar jag tag i mina mediciner. Jag häller sedan upp ett glas vatten och tar en av varje. Kanske, bara kanske, så tog jag några fler av mina sömnpiller.

Hur som helst så bestämmer jag mig sedan för att klä av mig mina byxor, tröja och behån och tar på mig en stor tröja, som pyjamas. Jag lägger mig ner i min lilla säng och drar mitt duntäcke runt min kropp och sluter mina ögonlock.

-

Det är väldigt tidigt när det ringer på dörren. Klockan är något runt halv sju på morgonen, då jag stiger upp ur min säng och går fram till dörren. Utan att ens tänka så öppnar jag upp dörren.

"Vad?" Häver jag ur mig hastigt.

"Angelina, hallå."

När jag känner igen rösten så försöker jag genast stänga igen dörren, men lyckas inte då Harry redan tagit sig in i min lägenhet. Jag gnuggar sömnen ur mina ögon och stänger dörren tröttsamt.

"Det är en väldigt liten lägenhet du har här, Angelina."

"Vad vill du Harry?"

Harry sätter sig ner på min säng. "Det är på tiden att jag träffar dina föräldrar. Vi ska gifta oss snart och jag vill gärna ha deras tillåtelse."

"Harry," suckar jag. "Du är fortfarande död för mig."

Jag kollar inte på honom längre utan fokuserar på att ta på mig kläder. Jag tar fram ett par byxor och en tröja, samt tar på mig min behå.

"Plus, jag har inte ens pratat med dom på två år."

Jag går in till köket och förbereder kaffe till mig själv. Men när jag hör Harry prata så kan jag inte låta bli att kolla på honom. "Varför? Vill du att jag ska mörda dom?"

"Jag ringer polisen. Harry, jag vill att du drar här i från."

Harry kommer upp till mig och greppar tag om min arm. "Gillar du dina föräldrar?"

"Harry släpp mig."

Han trycker upp mig mot väggen, hans händer håller hårt i min kropp. "Svara mig."

Men plötsligt så ringer det på dörren vilket får mig att genast släppa ut ett andetag. Gode Gud. Harry släpper mig och trycker sitt finger mot sina läppar. "Berätta inte."

Jag skyndar mig ut ur köket och in till hallen, där sätter jag upp mitt hår och tar några djupa andetag. Jag öppnar upp dörren och där står Mason. Han har ett litet leende på läpparna.

"Hej babe," hälsar Mason och tar sig in.

"Mase, jag är precis på väg till jobbet. D-du, um, du kan inte komma hit när du känner för det," fort greppar jag tag om hans arm. "Mason!"

"Vad är det med dig Angie?"

Jag ställer mig upp på tå och viskar i honoms öra. "Ring polisen, snälla, Harry är här."

Mason backar undan. "Det är inte kul att skoja om det där."

"Snälla," viskar jag fram och jag kan känna hur tårarna bränner i mina ögon. Men jag kan inte gråta.

"Okej, syns senare!" Ropar Mason och skyndar sig ut ur min lägenhet. Det sista han gör är att röra på läpparna ett 'ja', sedan stänger han dörren försiktigt.

Harry kommer ut ur köket. "Tack så mycket darling. Jag älskar dig."

"J-jag, jag älskar dig med," lyckas jag få ut ur mig.

"Jag ber om ursäkt för mitt temperament, men jag älskar dig så mycket så jag skulle kunna göra vad som helst. Till och med döda dina föräldrar om du inte gillar dem."

"Jag gillar mina föräldrar," jag biter mig i läppen, "tack ändå Harry."

"Nåväl, jag ska åka och hämta upp några grejer sedan kommer jag tillbaka. Okej?" Harry pussar mig snabbt på hjässan. "Stanna här."

"Okej."

Harry vinkar mot mig, även fast jag står säkert två meter ifrån honom. "Älskar dig hjärtat."

Jag sväljer högt. "Älskar dig med, Harry."

Precis innan Harry tar tag i handtaget på dörren så vänder han sig om och kollar på mig. Hans ögon ser nästan hemska ut. "Innan jag drar här ifrån. Angelina, berätta för mig vem han där Mason är för mig okej?"

"Han är bara en kompis," berättar jag för honom.

"Hm," han hummar till, "okej. Jag gillar honom inte."

"Okej."

När det börjas höra tjut som polis bilarna för ifrån sig så springer Harry genast till fönstret och kollar ut. Jag står helt stel kvar på min plats och ser på hur han får panik.

"Vad i helvete gjorde du," frågar Harry mig, ilska är över hela hans ansikte. "Nu ligger du jävligt illa till Angelina. Jag kan inte tro att du gjorde detta mot mig. Vad i hela helvete har jag gjort mot dig för att förtjäna det här, va?"

"Du skrämmer mig Harry."

Och bara sådär så försvann han, bara på några sekunder så lämnade han min lägenhet, men denna gången genom dörren. Jag har ärligt talat ingen aning vad jag just gjorde.

Harry är mycket galnare än förut, han har förlorat sitt sinne och jag vet inte vad jag ska göra för att skydda mig själv längre.