Psychotic

Kapitel 22.

Angelina Irwin'

Det är rättegång idag, 

och jag erkänner att jag är rädd för vad som kommer hända med Harry och mig. Kommer vi någonsin få vara tillsammans igen, eller kommer han avtjäna sin tid i fängelse? Jag vet ingenting, och min advokat säger ingenting till mig pågrund av mina föräldrars tillstånd. De har fått en inlevelse i mitt liv sedan de fick reda på att jag får skade ersättning för allt Harry har gjort mot mig. 

De erbjöd mig en halv miljon, för att han har haft mig fånge i sex månader, och att han har våldtagit mig, slagit mig och förolämpat mig. Jag erkände ingenting av  de sakerna som blev sagda, men de tog prover på mig och om jag ljög om en sak så ljög jag om allt annat, och där med fick de reda på att allt jag sade var inte sant.

De sade till mig att jag hade fått ett syndrom,

Stockholm Syndromet. 

Det är ett psykologiskt tillstånd där kidnappnings offeret, då jag, hålls fången mot sin egen vilja, vilket jag gjorde och sedan utvecklar en relation till kidnapparen och väljer hans sida mot polisen. Jag gillade inte det först, men insåg sedan att allt hade sin mening, och jag var kär i min kidnappare. Det var sjukt, det visste jag. 

Gode Gud, Harry var en psykopat och jag föll för allting han sade. 

-

“Lovar du, Angelina Irwin, att svära på heder och samvete att säga hela sanningen och intet förtiga, tilläga eller förändra?”

Jag lägger min hand på en slags bok, och börjar säga Eden.

“Ja, Jag Angelina Irwin lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.”

Här satt jag i salen, och kollade ut över alla människorna som var i salen, och där efter fanns Liam, Niall, Louis och Zayn. Jag ville inte peka ut dem, det ville jag verkligen inte. De förtjänade dom inte. Min blick for för några sekunder till Harry, han hade en kostym på sig och hans advokat satt bredvid honom och åklagaren på andra sidan - samma för mig -, han såg bara så perfekt ut.

Han hade klippt sig, så hans långa hår var längre inte där. Jag älskade hans långa hår, men jag ska inte klaga. Det ska jag verkligen inte, efter allt jag utsätter Harry för. Allt jag egentligen vill göra, är att ta tag i honom och kyssa honom och berätta för honom att allt kommer gå bra. 

Men det med Harry är att han aldrig är rädd, han har bara ett psykiskt minne och bryr sig inte om någonting eller vad som händer omkring honom.

Tiden gick, och de alla frågade mig massor med frågor, och eftersom de inte fanns några vittnet vid plats, så kallades de inte upp. Harry kom till slut upp till båset, och frågades massor av frågor för att tillslut erkänna att han själv ställde till med detta och han ber inte alls om ursäkt. 

“Jag njöt av min tid med Angelina, och jag skulle inte ändra på någonting. Även fast jag utsatte min lilla prinsessa för fara. Men jag skulle aldrig låta henne gå sin egen väg, utan jag skulle göra om detta om och om igen. Hon behöver mig i sitt liv, pågrund av hennes föräldrar som inte alls bryr sig om henne. De älskar henne inte lika mycket som jag gör, ingen älskar henne lika mycket som jag gör. Eller hur Angelina, vi älskar varandra?”

Och jag kommer ihåg att jag genast rynkade på pannan men fick mig själv inte svara på frågan. Harry såg förvirrad ut, och genast började han dra sina fingrar genom hans hår, vilket han alltid gör. 

“Vi diskuterar detta till imorgon, så träffas vi här imorgon, samma tid och går igenom allting.” Informerar domaren för oss alla. Jag bet mig försiktigt i läppen, men blev riktigt förvånad då jag hörde hur en stol knarrade och jag såg på när Harry reste sig upp och började springa mot mig.

Jag ställde mig genast upp, förvånat, och såg på när han klingrade sina stora muskulösa armar kring mig i bara några sekunder innan vakterna hördes springa i salen och började dra i Harry.

“Vänta på mig, Angelina. Vänta på mig,” viskar han mot mitt öra innan han hastigt pressar sina läppar mot min panna och rycks hastigt ifrån mig.

Här står jag som förstelnad, tänkandes på vad som nyss hände.

“Jag älskar dig,” mumlade han, långt i från mig, då jag tror att han endast rörde läpparna mot mig, en gest menandes att han endast kunde höra av sig så där. 

Men ännu en gång, fick jag påminna mig själv att han var psysiskt sjuk.