Psychotic

Kapitel 19.

Angelina Irwin' 

Det är min födelsedag idag.

Sjutton år..Kan man tänka sig? Det kan inte jag.

Jag har varit hemma hos Harry, väntandes i två dagar nu. Varför kommer han inte hem? Frågan slår mig i bakhuvudet flera gånger om, och där på svaret. Men jag väljer att ignorera svaret, och ställer mig upp från soffan och går mot de lilla köket. Med skakiga händer så öppnar jag kylskåpet och tar jag bara fram ett vanligt äpple.

Jag suckar då jag ser att det inte finns någon mat i kylskåpet över huvudtaget. Det är tomt. Jag stänger kylskåpet, och tar ett stort bett från äpplet innan jag sätter mig ned i soffan igen.

Jag kanske ska springa för livet ändå och aldrig mer komma tillbaka? Harry har inte visat på något sätt att han kommer hem igen, detta är bara ett sjukt drag han har gjort igen. Han hittar på något, och sedan har han för sig att han ska genomgå det sjuka han alltid gör.

Jag tar ännu ett bett från äpplet, men den klantiga jag är, lyckas missa äpplet och de ramlar ur min hand och under soffan. Med ett djupt andetag, böjer jag mig ner och kikar under soffan, jag sträcker under min hand och får tag i något läder aktigt och sedan mitt äpple.

Den nyfikna jag är tar fram de båda sakerna, och lägger äpplet i från mig, och snabbt genomsöker jag det jag nyss hittade. Jag kanske var för nyfiken för mitt egna bästa. Men innan jag vet vad jag egentligen gör, är den stora lådan öppen och jag ser mig själv ta ur alla dessa sakerna som finns. En stor läder bok lade jag åt sidan, någon slags liten låda och något som liknar en pistol.

Jag biter mig försiktigt på läppen, och greppar tag om pistolen och försiktigt kollar jag om det är någon ammunition i, som Louis precis hade lärt mig att göra. Tre får jag i hop det till, och jag ångrar mig genast att jag första gången tog tag i denna, då jag hörde hur dörren öppnades.

Hastigt lägger jag i allting i lådan, men pistolen sätter jag bland mina shorts och min tröja. Jag skjuter undan den under soffan och sätter mig ned med det dammiga äpplet i handen igen. Jag kan höra Harry's klumpiga steg, och snart så hör jag hur dörren slås igen. Lukten av alkohol, cigaretter och parfym fyller hastigt rummet.

“Angelina,” muttrar Harry raspigt och jag kan känna hur soffan tynger sig ned på grund av Harry's vikt.

“Harry.” Hälsar jag sternt.

“Varför är du här,” frågar han mig samtidigt som han placerar en hand på mitt lår och jag ryser av hans berörning.

Jag lägger genast ifrån mig äpplet, “Vart har du varit Harry?”

Han skrattar. “Ute silly.”

Det enda jag kan göra är att placera min hand på hans, och blicka upp mot hans bedårande ansikte.

“Vart har du varit Harry?” Upprepar jag och denna gången tar jag bort hans hand från mig och flyttar mig längre bort från honom.

“Jag har varit otrogen mot dig, du vet..Så du borde gå,” ler han mot mig och genast så rynkar jag ögonbrynen.

“Harry? Vad säger du?”

“Du borde gå,” flinar han fräckt.

“Du är sjuk, Harry.” Jag kollar upp mot honom med vattniga ögon, “Du är fucking sjuk i huvudet!”

“Du kan gå nu,” försöker han le uppriktigt mot mig, men jag har stannat alldeles för länge för att förstå när han ljuger. 

“Harry, är du seriös mot mig?” Frågar jag honom oroligt samtidigt som jag torkar bort de få tårarna som rinner ned för mina kinder. 

“Hey, baby, gråt inte..” Han flyttar sig mot mig, och jag kan känna hur han drar sin tumme mot mina tårar och sveper bort dem långsamt. 

“Du måste gå,” mumlar han medans han drar in mig i hans famn och pussar mig mjukt på hjässan.

“Varför? Jag är fortfarande kär i dig trots att du lämnade mig..”Berättar jag stammande fram mot hans varma bröst korg.

Jag hör hur han hämtar andan, “Angelina, du vet inte vad kärlek är.”

“Jag kan inte bara gå ifrån dig!” Skriker jag denna gången, och snabbt drar jag mig ifrån honom och börjar lätt slå på hans bröstkorg med mina nävar.

“Jävlar,” muttrar han och tar tag i mina nävar.

“Du fick mig att bli kär i dig Harry!” Fortsätter jag att skrika.

“Angelina!” Ryter han, “du har fått stockholm syndromet. Jag kan inte hålla dig kvar för något du inte ens känner för mig!”

“Du kan inte berätta för mig vad jag känner och inte känner Harry!”

“Sluta,” mumlar han och hastigt trycker han upp mig mot väggen.

Pistolen som jag har runt midjan faller ned mot golvet med ett smack, och jag kan höra hur Harry svär. “Angelina, vad i helvete gör du med en pistol!”

“Jag är ledsen Harry.”

Han tar tag i pistolen, och tar tag i min kropp med sin andra hand, “Försöker du döda mig?”

“Nej-”

“Jävlar Angelina! Vad i helvete vill du mig? Jag sade att du fick gå här i från oskadad! Vill du så gärna bli fucking dödad?” Ryter han och drar i pistolens så kallade laddning.

“Skjut mig,” ber jag honom.

“Va?”

“Skjut mig Harry, vågar du inte? Jag trodde det var någon kinky sak du gillade.” Fräser jag mot honom, med den lilla kraften jag har.

“Okej,” säger han raspigt och mörkt samtidigt som han trycker pistolen mot min tinning.

“Jag är ledsen Angelina-”