01.36 AM

37. Annie

Jag vaknar upp i Parkers armar, och ler mot mig själv pågrund av just den anledningen. Vem hade anat att killen som försökte göra slut med en tjej via sms, och via fel nummer, skulle betyda så mycket för mig nu? Jag skulle nog skrattat åt den tanken om någon hade sagt till mig att det skulle ske. 

Ett alarm går lös, och Parker vaknar till. ''Shit.'', säger han, och släpper taget om mig för att stänga av alarmet.

''Alarm? Det är ju lördag.'', säger jag och sätter mig upp. 

''Jag vet. Jag brukar gå ut med grannarnas hundar vid detta läget.'', säger han. Jag inväntar en förklaring. ''Jag är pank nästan hela tiden, och de betalar mig mycket.''

''I utbyte mot att du plockar upp hundskit.'', säger jag. 

''Välförtjänta pengar.'', säger han och flinar. Jag skrattar. ''Vill du följa med?''

Jag skrattar igen. ''Vill du att jag ska plocka upp hundskit?''

''Nej.'', säger han. ''Jag vill att du ska plocka upp hundskit med mig.'' 

Ett leende sprids på mina läppar. ''Åh, Romeo. Är jag verkligen värdig den äran?'' 

Han skrattar. ''Du är värdig det och mycket mer.'' 

Parker tar med sig en beigeklänning med vita blommor och ger den till mig. ''Jag antar att du vill byta om, och eftersom du brukar ha på dig klänningar så tänkte jag att du skulle känna dig bekväm i denna.''

Jag ler. ''Var har du fått denna ifrån?''

''Min mammas garderob. Men oroa dig inte, den passade aldrig henne. Den är helt ny.''

''Tror du inte hon blir sur över att jag tar den?''

''Hon blir inte sur alls. Det var hennes idé.'', säger Parker och ler ett brett leende, ett sådant som får hans skrattgropar att synas. 

Jag och Parker går ut till hundarna efter att ha ätit frukost, och jag inser snabbt att det inte kommer att vara så lätt som jag trodde att det skulle bli. Det är inte en hund Parker går ut med. Inte ens två. Det är fyra. 

En schäfer, en chihuahua, en rottweiler och en retriever. Chihuahuan och retrievern är ganska små, men schäfern och rottweilern är i vuxen ålder.

''Går du ut med de helt ensam?''

Parker nickar samtidigt som han sätter ett koppel runt retrievern, Susies, hals. Den viftar med svansen, precis som  resten av hundarna. ''Fast ibland följer antingen mamma eller Ashton med.''

''Din familj är verkligen trevlig.''

''Inte alls. Ashton kräver att jag betalar honom hälften varje gång han hjälper mig.''

Jag skrattar. ''Bortsett från det, är de trevliga.''

Han reser sig upp när han är klar. ''Jag antar det.'', säger han. ''Här.'' Han ger mig två koppel, en till retrievern och en till chihuahuan, eftersom de är de som är enklast att hålla tag i. Själv tar han hand om schäfern och rottweilern, vilket jag är glad för. 

''Han är så söt.'', säger jag. 

''Chihuahuan?'', frågar Parker. Jag skrattar.

''Nej!'', säger jag. ''Schäfern. Jag har alltid viljat ha en.''

''Har du?'', frågar han chockat. ''Jag tycker den är för stor. Fast jag är förälskad i Susie.'' 

Susie hoppar till, medan hennes svans viftar för fullt. ''Och hon är nog förälskad i dig.''

Vi går runt med hundarna ett tag, men sedan suckar Parker. ''Jag har velat fråga dig detta länge.'', säger han. ''Men det har aldrig kommit på tal.'' 

''Vad vill du veta?'', frågar jag, trots att jag är ganska säker på vad han kommer att fråga mig. 

''När insåg du att du kände mig? Jag menar, från sms:en, när förstod du att jag gick i samma skola som dig?'' 

''Är det det du vill veta?''

Han nickar. Jag tar ett djupt andetag. ''Det var när du hade pratat med mig första gången. När du frågade mig vad jag läste. Du skrev att du hade pratat med mig, och då visste jag att det faktiskt var du - Parker - som jag skrivit med hela tiden. Jag hade förstås anat att det kunde vara du, speciellt med det du sa om tjejerna, men jag var aldrig riktigt säker. Jag ville inte tro det.''

Parker ser sårad ut. ''Blev du besviken?'', frågar han, med en röst som nästan inte ens är där. Jag skakar snabbt på huvudet.

''Nej!'', säger jag. ''Självklart inte. Jag bara..jag ville inte att du skulle bli besviken.''

''Varför skulle jag bli besviken?'', frågar Parker. Vi stannar upp. Men hundarna vill fortsätta gå. 

''Jag menar.. Du var den Parker jag fått se hela tiden. Den som går runt och ligger med tjejer och som inte brukar prata med tjejer som mig. Och jag vet att du har förändrats, men jag var rädd att du faktiskt skulle bli besviken trots allt.''

Parker stirrar på mig ett tag, som om han inte vet vad han ska säga. Förmodligen är det så. Förmodligen vet han inte hur han ska svara på någonting så töntigt som det jag nyss sagt. ''Jag tänker inte ljuga för dig. Jag skulle nog inte ha pratat med dig om du inte hade förändrat mig, men det gjorde du. Jag älskar dig trots de dåliga sidorna, minns du?'' 

''Även om alla sidorna är dåliga.'', säger jag, och citerar vad han sa till mig för inte så länge sedan.

''Även om de alla är hemska.'', säger han och ler tillbaks.

''Är de hemska?''

''De är underbara!'' Jag ler. Sedan gör jag det. Jag tar ett steg närmare honom, och kysser honom mjukt på läpparna.