01.36 AM

111. Parker

Det regnar fortfarande alldeles för mycket för att jag ska ha någon verklig anledning förutom det faktum att jag ignorerar Annie för att vara ute. Jag vill inte vara sur på henne. Herregud, jag älskar henne. Allt jag vill göra är att vara med henne men jag vet inte hur jag ska kunna överleva om hon lämnar mig. Det känns hopplöst. 

Mitt hår är helt blött. Mina kläder också för den delen. Om jag inte blir sjuk av detta har jag världens tur. 

''Gillar du att bli blöt?'', frågar någon. Jag vänder mig om hastigt och ser Patrick, nästan lika blöt som jag. Han har händerna i fickorna, som för att värma de. Det är väldigt värdelöst. 

''Nej.'', svarar jag. 

Han står tyst en stund. ''Vill du berätta varför vi är här ute i regnet?'' 

''Annie vill ta livet av sig.'', säger jag bara. ''Eller, hon säger att hon inte vet om hon fortfarande vill det. Jag vet inte. Hon gör allting så komplicerat.'' 

Han nickar. ''Du älskar henne verkligen, eller hur?''

''Alltför mycket.''

''Alltför mycket? Hur menar du?''

Jag rycker på axlarna. ''Jag vet inte. Varför frågar du ens allt detta?'', frågar jag irriterat.

''För att Annie sitter där inne och är ledsen pågrund av detta.''

Jag stelnar till.

''Hon gör mig ledsen också.''

''Jag vet, jag ser det.'', säger Patrick. ''Men du måste inse att detta inte är ditt val. Vad Annie gör med sitt liv bestämmer hon.'' 

Jag tittar förvånat på honom. ''Du är hennes psykolog. Du ska hjälpa henne att sluta tänka på det sättet, inte uppmuntra henne att tänka så.''

Jag har nog aldrig pratat såhär med Patrick tidigare.

''Jag vet.'', säger han. ''Men vi båda två vet att Annie inte kommer att lyssna på vad vi säger. Jag har försökt, men det funkade inte. Hon får bestämma själv.'' 

Jag skakar på huvudet. ''Hon kan inte dö!'' säger jag. ''Hon..hon får inte.''

Han suckar. ''Vad tänker du göra för att stoppa henne?'', frågar han. Jag rycker på axlarna. 

''Jag vet inte!'', fräser jag. ''Jag vet inte hur jag ska hantera någonting just nu.''

''Då är vi två.''

Och plötsligt slår det mig. Jag har varit så självisk att tanken inte ens slagit mig. Patrick kommer att förlora Emma på bara några dagar. Jag suckar. 

''Förlåt.'', säger jag. ''Jag tänkte inte på det.''

''Ibland vill jag inte tänka på det heller.'', säger han. ''Det har blivit värre. Cancern bara äter upp allting inom henne. Hon kan dö närsomhelst.'' 

''Närsomhelst?'' Det måste ha varit det läkaren ville prata i enrum med Patrick om. Patrick tittar ner på sina händer och nickar. 

Han stoppar händerna i fickorna igen. 

''Jag borde gå in.'', säger han. ''Hon är kan försvinna närsomhelst. Jag måste ta vara på varje sekund.'' 

Han börjar gå tillbaks till sjukhuset utan mig. Regnet faller ner på oss båda. 

Jag suckar, och tänker flera gånger på vad jag borde göra. Tillslut går jag bara in.