01.36 AM

87. Parker

Låttips: Colors - Halsey

Annie och jag hinner titta på hälften av någon film innan middagen är klar. Egentligen struntar jag fullständigt i filmen. Jag vet knappt vad den handlar om. Jag är för upptagen med att hålla om Annie och njuta av att se henne skratta när någon i filmen gör bort sig.

När vi går ner till köket luktar det underbart. Emma har, tillsammans med Patrick, lagat kycklingsnitzel med currysås och ris. Hela köket luktar currysås, och även om jag tidigare haft något emot den lukten, kan jag inte tycka något annat förutom att det luktar otroligt gott.

Emma och Patrick har redan placerat mat på alla tallrikar, och håller på att fixa vinglas.

"Jag vet att ni egentligen inte får dricka.", säger Patrick. "Men ni fyller arton om bara ett tag, så det gör väl ingenting om vi dricker vin idag, eller hur?"

Emma ler. "För att vara en barnpsykolog, låter det ganska konstigt av dig att vilja servera barn alkohol."

Patricks kinder blir röda. "Jag vet. Om ni inte vill-"

"Ta det lugnt.", säger Annie. "Det gör ingenting om vi dricker en gång. Dessutom, är det bara vin."

Patrick ler, och serverar glas fyllda med vin åt oss.
Jag kan inte sluta undra om det ens är bekvämt för Annie att prata om privata saker med Patrick när han är tillsammans med hennes moster. Om det var jag, skulle jag aldrig ha gjort det.

Nu i efterhand undrar jag vad en person som Annie har för hemligheter.

Jag och Annie sätter oss bredvid varandra, medan Patrick och Emma sätter sig framför oss. Vi börjar att diskutera om dagen, om musik, och allt möjligt.

Det förvånar mig däremot inte att jag och Emma kan ha en så bra konversation med varandra, jag har kännt henne ett tag nu. Det som förvånar mig är hur snabbt jag tycker om Patrick. Han är trevlig och rolig, och enkel att tycka om.

Under middagen ringer någon. Emma reser sig upp, och ber om ursäkt för att hon går och svarar. 

Efter ett tag hör vi hur hon skriker in i telefonen, ber personen att upprepa sig själv, och hur hon därefter börjar snyfta.

Patrick reser sig genast upp och går till henne för att trösta henne.

Jag och Annie tittar på varandra, utan att förstå varför Emma mår så dåligt över ett samtal.

Annie reser sig tillslut upp också, och går för att prata med Emma.

Jag och Patrick står bara där, och vet inte riktigt vad vi ska göra eller säga.

Annie kommer till mig, tar tag i mina händer och försöker att le, vilket hon misslyckas med.

"Gå upp till mitt rum, Parker."

"Mår Emma bra?", frågar jag. "Vad har hänt?"

Annie svarar inte på min fråga. "Jag berättar sen, okej? Gå upp till mitt rum, och vänta där. Snälla."

Jag kan inte göra någonting annat förutom att göra som hon säger. Jag går upp till hennes rum, sätter mig på hennes säng, och väntar agg hon ska komma och berättar vad som är fel.

Sekunderna känns som en evighet. Allt jag kan tänka på är hur dåligt Emma verkade känna sig.

Vad har hänt egentligen?

A/N

Skrev detta på mobilen, och läser aldrig igenom de här så det finns nog stavfel. Sorry för det. Är för lat.

Dag tre av fint väder, och jag har ännu inte gått ut!

UPDATE:

Glömmer alltid bort saker och ing. Oh well.
Blev överlycklig igår pågrund av att någon (vilket jag antar är någon av er) skrev om mig på boken Spread Positivity. Har spenderat mycket tid åt att läsa det som andra personer skriver om folk där (vet att många av er är med på den boken, det förtjänar ni verkligen), men jag trodde aldrig att jag skulle vara med där.

Inte bara den kommentaren gjorde mig glad, utan de jag får av er varje dag. Tack så mycket för att ni finns. Ni är guldvärda.
Förlåt för bibeln. Kunde inte motstå.

//Crybaby (från framiden)