01.36 AM

22:36:35

Det har tagit mig väldigt långt tid att avsluta denna berättelsen. Jag var exalterad och glad när jag började skriva den och med tiden förändrades mitt humör mycket. Faktum är att denna berättelsen påverkat mig väldigt mycket. När jag inte kände mig så bra uppdaterade jag och blev motiverad av era kommentarer. Och när jag mådde som värst hade jag en paus som varade länge, och ni stod ut med mig ändå. Tack för det också.

Jag minns att jag nyss hade läst många sms-berättelser när jag fick för mig att skriva en själv. Jag trodde aldrig att den skulle få så många röstningar, kommentarer eller överhuvudtaget uppmärksamhet som denna berättelsen har fått. Ni har för Gud skull fått upp denna berättelsen i #1 på Tonårsromaner flera gånger. Jag är #2 just nu! Hur sjukt är inte det? Jag har egentligen aldrig brytt mig om placeringen. Jag blir glad över att jag kommit dit, det är självklart, men det var nog kommentarerna som gjorde mig som gladast. Ni vet verkligen hur man ska få en person att vara glad och motiverad.

Tack så mycket för att ni läste denna berättelsen. Varenda en av er. Jag vet att jag inte alltid svarar på era kommentarer, vilket mestadels beror på att Wattpad för tillfället är väldigt otrevlig mot mig och inte låter mig se att jag får kommentarer ibland, men jag försöker verkligen att svara på alla jag får. Tack för att ni röstade, för att ni tipsade personer om berättelsen och för att ni ens gav denna berättelsen en chans. Detta var min första berättelse som jag någonsin publicerade här och som jag avslutat. Sedan jag publicerat denna har jag fått många nya wattpadbuddies och fått så mycket motivation.

Jag kommer inte att vara så aktiv efter denna berättelsen. Faktum är att jag verkligen ville avsluta denna då jag fortfarande inte känner mig helt bra. Jag måste fokusera på det en aning nu.

Tack så mycket för allt. För att ni ville veta vad som skulle ske i Annie och Parkers liv. För att ni läste. För att ni röstade. För att ni finns.

Jag har världens bästa läsare.

//miss-crybaby