01.36 AM

70. Annie

Klockan slår åtta på morgonen. Jag borde redan vara i skolan. Det är vad som förväntas av mig. Parker, Emma, lärarna, alla de väntar på mig. 

Men istället för att befinna mig där, är jag här. På kyrkogården. 

Det är hans födelsedag. Idag föddes Paul. 

Idag föddes mannen som förstörde min barndom, förstörde mitt liv och som förstörde min familj. Idag föddes mannen som jag dödade. Jag bara står här, framför hans grav. 

Jag minns hur de lade ner honom för bara några dagar sedan. Jag ville inte vara här då, men jag ville inte svika mamma. Jag vet att hon älskade den idioten, och jag vet att hon hade velat att jag skulle vara där. Jag tror knappast att Pauls ande finns här någonstans, för han var en hemsk människa. Men min mamma var en god människa. Hon finns här. I alla fall hoppas jag det. 

 Jag grät inte ens den dagen. Mina ögon var helt torra. Parker hade följt med mig, och helt ärligt tvekar jag på att jag hade klarat över det om det inte borde för honom. 

Folk kommer och lämnar blommor till hans grav varje dag. Första dagen var det rosor. Idag är det tulpaner. Jag undrar varför folk vill lämna blommor till någon så hemsk som Paul. 

Jag håller i en blomma. En ros. Hans favoritblomma, för att vara specifik. Jag vet inte ens vad jag gör här. Varför kom jag ens hit? 

Det tar inte långt tid innan jag börjar gråta, men det är inte för att jag saknar honom eller tycker synd om honom. Jag gråter för att jag aldrig har hatat någon så mycket som jag hatar Paul. Jag märker att min hand har börjat blöda. Jag har kramat om rosen för mycket och skärt mig med taggarna. 

Hela jag skakar. ''Jag hatar dig.'', säger jag, mestadels till mig själv. ''Jag hatar dig så mycket, Paul, att du inte ens kan föreställa dig.'' 

Jag försöker att torka bort tårarna. Fokusera på varför jag är här. 

För rosen är inte till honom. 

Bredvid hans grav ligger någon annans.

Bredvid Pauls grav ligger mamma.