Har du roligt, Fuckboy?

7. Redovisning

"Har du roligt, Fuckboy? Är det roligt att kasta hjärtan mellan händerna, som om du vore en katt, och deras hjärtan vore en pappersboll?" börjar jag, och ser mig nervöst omkring.
Olli och Mirre nickar uppmuntrande, vilket ger mig lite mod. Jake flinar retsamt, vilket gör mig arg. Så jag börjar läsa. Orden flyger ur mig, och jag blir förvånad över vilken känsla jag har när jag läser. Men det är alla känslor jag har mot Jake, och nu får jag äntligen säga dem. "Vad är det som gör att du tror så högt om dig själv?" står det plötsligt på pappret. Är jag redan vid den biten? Jag blir plötsligt osäker. Är det här verkligen okej?
"Är den redan slut, Nadja?" frågar Malin.
"Öh, nej, förlåt." säger jag, och tar sedan ett djupt andetag. "Vad är det som gör att du flinar sådär? Vad är det som gör att du tror så högt om dig själv? Hur sover du på natten? Hur kan du se dig själv i spegeln, när du vet att du fått så många tjejer att gråta? Är du osäker? Är det bara en charad? Vad har hänt dig, fuckboy? Vad var det som formade dig till detta? Vem är du egentligen?  Leker du med andras känslor för att du inte vill möta dina egna? Vad är egentligen ditt liv? På riktigt, bakom fasaden?" läser jag.
Det blir helt tyst. Mina händer skakar, det var ett kraftfullt stycke, men var det för mycket? Det är dags att avsluta, och sedan måste jag möta hans blick.
"Så, fuckboy. Har du roligt? För det borde du inte. Du borde må lika illa som de du sårat. Men det gör du inte, och det är inte speciellt rättvist. Men livet är inte rättvist. Så, fuckboy. Det är vad jag har emot dig. Det är mitt jävla problem med dig."
Sedan tittar jag upp. Alla stirrar häpet på mig. Alla utom Jake. Han har spänt käkarna, och tittar ner i bordet. Långsamt börjar de andra klappa. En rodnad sprider sig över mina kinder, var den verkligen bra?
"Eh, tack så mycket." säger jag tyst och börjar gå mot min plats.
Olli och Mirre kramar om mig när jag sätter mig ner igen.
"Fy fan vad det var bra! Jag visste inte att du kunde skriva så bra!" säger Mirre glatt.
"Det handlar väl om inspiration, antar jag." säger jag tyst.
"Din inspiration verkar däremot inte uppskatta det så mycket." säger Olli tyst och pekar mot Jake som stirrar ut genom fönstret.
Helvete.

"... och vi behövde läsa upp den muntligt." säger jag till Neo när han läst färdigt.
"Aj. Den måste svida."
"Men jag visste inte att jag behövde läsa upp den!" utbrister jag, nästan panikslaget.
Neo lägger ena handen på min axel.
"Tänk inte för mycket på det. Du kommer i alla fall att bli godkänd, utan tvekan!"
Jag ler försiktigt.
"Men varför är du så arg på honom, egentligen?"
"Det står ju i texten!" svarar jag, smått irriterad.
"Men på riktigt? Det där är ju inte hela sanningen."
Fan. Han känner mig för väl.
"Jo. Skit samma!" fräser jag, och stormar sedan ur köket.
På väg mot trappan krockar jag nästan med Jake. Om jag inte vore så förbannad hade jag antagligen passat på att be om ursäkt för vad han fick höra, men det fixar jag inte nu. Jag smäller igen dörren till mitt sovrum bakom mig som en liten unge, och kastar mig på sängen. Det där är hela sanningen. Det där är varför jag är så arg på honom. Det är orättvist.
"Varför är hon så jävla grinig?" hör jag Jake fråga från våningen under.
"Fan vet jag, men det har något med dig att göra i alla fall." svarar Neo trött.
"Vad fan? Är det inte typ jag som ska vara sur på henne?"
"Borde vi typ ... snacka med henne eller något? Hon var varit rätt grinig på sistone."
De blir båda tysta. Jag borrar in ansiktet i kudden och tar djupa andetag. Det är inte vettigt att bli såhär sur hela tiden, det börjar att bli löjligt. Men hans beteende gör så välkänt ont.
"Yeah, kanske." säger Jake tyst.
Men vad fan? Varför? Jag sätter mig upp i sängen och stirrar mot dörren. Snart öppnas den och min tvillingbror och hans bästis går in i rummet.
"Um, knacka?" säger jag surt.
"Um, du hörde oss?" svarar Jake i samma tonfall.
"Vilken tur att vi kom upp hit." Suckar Neo och sätter sig i min skrivbordsstol.
Jag lägger mig på rygg igen.
"Sorry." Säger jag tyst upp i taket. "Jag visste inte att vi behövde läsa upp vad vi skrivit."
"Det där var rätt starka känslor, jag är imponerad." Svarar Jake.
Hans tonfall är hårt och kallt, men inte så hårt och kallt som jag trodde att det skulle vara.
"Alltså, jag vet att det var att gå lite för långt, men jag var sjukt arg på dig och jag..."
Jake tystar mig genom att lägga sin hand över min mun. Sedan sätter han sig på mina ben. I ett försök att äckla honom slickar jag på hans handflata.
"Du kan använda tungan till bättre grejer om du vill, gumman."
Flinet är tillbaka. Det där underbara, retsamma flinet. Jag försöker att vrida mig loss, men lyckas inte.
"Förlåt, du kanske ville vara överst?"
Han har blivit sitt vanliga själv igen, och jag älskar det lika mycket som jag hatar det.
"Jag går nu." Säger Neo.
Skrivbordsstolen gnisslar lite när han reser sig upp. Jake verkar däremot inte ha några planer på att släppa mig. Till slut biter jag honom. Han rycker åt sig handen, och skakar lite på den.
"Fan, nu måste jag ta en rabiesspruta." muttrar han, och flinar sedan igen.
"Måste du vara så dryg? Skulle du inte sluta jävlas?"
"Har du fått ditt betyg på uppgiften? Nej. Men jag lovar att hålla mig borta från vad-hon-nu-heter."
"Din jävla skitstövel!" Nästan skriker jag. "Du visste det här!"
"Jag lyssnade på lektionerna." Svarar han med en axelryckning.
Jag smäller till honom över armen så hårt jag kan. Det är inte speciellt hårt, men det får honom i alla fall att äntligen flytta sig från mina ben.
"Jag ska alltså gå, tycker du?"
Han lutar sig mot mig med en utmanande min. Ett nytt chicken race alltså? Jag gör mig redo för att inte ge upp.
"Ja, det tycker jag." säger jag så sensuellt jag kan.
Jake fnyser till roat, och sätter sig över mig. Fan, jag är fast igen. Han stryker försiktigt en hårslinga ur mitt ansikte. Jag måste försöka hålla hans tempo, så jag lägger händerna runt hans hals. Jake ler på ett sätt som får mitt hjärta att hoppa över ett slag. När han drar fingertopparna över min kind är beröringen så lätt att den bara blir en lätt kittling. Jag försöker att låta bli att rysa till. Han biter sig lite i läppen, och blinkar med ögonen.
"Fine! Jag ger mig! Du vinner."
"Vad du är tråkig." Muttrar Jake, och går av mig. "Nästa gång får du vara överst om du vill." flinar han.
"Du är en jävla skitstövel!"
"Värst vad du blev grinig igen." muttrar han, och går sin väg.
Med en djup suck stänger jag ögonen. Varför måste jag vara sådan? Det är inte hans fel att jag tycker om honom.

-----------------

Dags att resa igen! Då passar jag på att uppdatera. Jag hoppas att ni tycker om den här! Det börjar snart bli lite spännande. I alla fall enligt mig, haha.

Så ja, enjoy, rösta, kommentera, och rekommendera den här till vänner!