26. Sjuttioelva

2.6K 56 7
                                    

"Va?" säger jag misstroget.
En liten del av mig förnekar det fortfarande. Den delen vill tro att han kommer skärpa sig, att han kommer krama om mig, att han bara skämtar.
"Ja, du hörde mig väl?" säger han utmanande.
Jag tar ett snabbt steg bakåt.
"Vad fan håller du på med?" fräser jag.
Jakes ansikte blir som sten.
"Vad menar du, gumman?"
"Du vet mycket väl vad jag menar!" skriker jag.
Han ser sig oroligt omkring. Folk har börjat titta på oss.
"Nej, kan du förklara?"
Ingen kan undgå osäkerheten i hans röst. Ilskan bubblar inom mig.
"Fine. Jag kan fucking förklara! För mindre än tolv timmar sedan sa du att du älskar mig!"
Det blir helt tyst. Jag är övertygad om att till och med klockorna slutat ticka.
"Nadja, kan vi ta det här hemma?" frågar han irriterat.
"Nej! Jag kommer inte hem efter skolan!" fräser jag.
"Jasså? Vart ska du då?"
"Hon ska hem till mig."
Mirre tar ett bestämt steg framåt och spänner blicken i Jake. Olli ställer sig snart jämte henne.
"Och hon ska förklara jävligt noga vad du gjort, jävla asshole."
Jake ignorerar dem. Han tittar bestämt på mig.
"Fine. Men ta inte det här i skolan."
Hans röst är låg och mörk.
"Jo! För du kan uppenbarligen inte vara fucking ärlig med mig hemma!"
Jag skriker fortfarande.
"Varför tror du det?" Fräser han.
"Du kan inte ens ge mig ett jävla leende i skolan!"
"Kunde du inte snackat om det här i morse eller något?"
Han har blivit arg. Riktigt, riktigt arg.
"Jag trodde bara att det var en jävla självklarhet! Efter allt vi gått igenom den senaste jävla tiden! Jag fanns där för dig när d..." när din mamma nästan begick självmord. "När du mådde skit. Vem fan var det som höll om dig? Vem fan var det som satt hos dig när du sov och väckte dig ur alla jävla mardrömmar?"
En av Jakes vänner lägger handen på hans axel.
"Ey, vad snackar hon om?"
Jake ignorerar honom, han är uppslukad av vårt bråk.
"Tror du att det här varit så jävla lätt för mig? Tror du att jag har haft det så fucking kul?! Du av alla jävla människor borde veta det, Nadja! Du borde förstå hur jävla tufft jag har det! Känslor är inte min fucking grej, och det vet du!"
Men jag accepterar inte det. Istället är jag så arg att jag nästan skakar. Tårarna har börjat tränga sig fram i mina ögon, och jag andas häftigt.
"Du är precis som Sam! Du är fucking precis som din jävla pappa!"
Jakes blick blir mörk. Det där var ett slag under bältet, det vet jag. Men det är inte någon lögn. Han spänner käkarna.
"Dra åt helvete." säger han tomt.
Sedan går han. Mina ben ger upp, och jag sjunker ner på golvet.
"Men försvinn! Har ni aldrig sett ett bråk eller?" Fräser Mirre till åskådarna runt oss.
Sedan kramar mina vänner om mig hårt.

"Jag är så jävla..." bölar jag. "Han är så..."
Mirre räcker mig en ny pappersnäsduk. Antagligen nummer sjutioelva. De andra sjutiotio ligger nedanför sängen på hennes sovrumsgolv. Olli smeker mig försiktigt över ryggen. Jag har nyss berättat allt som hänt. Att Jake bor hos oss ibland, att vi började ha sex, att jag stöttade honom, allt. Men jag lämnade ute delen om hans föräldrar. Jag må vara arg, men jag är inte elak.
"Han betedde sig som en skitstövel." fnyser Mirre. "Jag ger honom mer än gärna stryk."
"Nej, det är okej." suckar jag. "Det är onödigt."
Mirre ser missnöjd ut.
"Du är för snäll! Han förtjänar all skit han kan få! Ingen gör sådär mot vår Nadja!"
Trots att jag inte berättat något för Olli och Mirre, trots att jag hållit dem utanför allt i mitt liv finns de fortfarande för mig. Gråten trycker på igen. Jag kan inte låta bli, jag är så lycklig mitt i alla hemska känslor.

Mirre väntar med sin mammas bil utanför mitt hus. Jag ska bara hämta några saker, men jag är så nervös att jag mår illa. Efter att ha tagit oräkneligt djupa andetag och ha tvekat flera gånger börjar jag till slut ta mig mot ytterdörren. Höger, vänster, höger, vänster, höger, vänster. Neo har har antagligen sett bilen genom fönstret, för han möter mig i hallen med en hård kram.
"Hur är det?"
Jag tittar förvirrat på honom. Han suckar.
"Mamma berättade vad som hänt."
Självklart. Jag ringde mamma och bad henne plocka ihop mina grejer. Då blev jag till slut tvungen att berätta vad som hänt, vilket mamma uppenbarligen fört vidare.
"Det är skit. Men jag sover hos Mirre ett tag, så jag tänkte bara hämta lite gre..."
Jag blir avbruten av en ny kram. Den här gången är det från mamma.
"Hur är det älskling?"
"Skitbra. Jag är otroligt lycklig. Hur tror ni att det är?" Svarar jag syrligt.
Sedan inser jag hur onödigt grinig jag är.
"Förlåt. Det är inte er jag är a..."
Jag puttas åt sidan. Jake tar på sina skor fortare än jag någonsin sätt någon ta på ett par skor, och går sedan ut. Han säger inte ett ord till någon, och ingen säger ett ord till honom.
"Han verkar som en jävla solstråle." muttrar jag.
Men trots det oroar jag mig över honom på något konstigt, dumt sätt. Jag vet att jag sårade honom. Vi sårade varandra.
"Han är lite ... han är på dåligt humör kan man väl säga." suckar mamma. "Neo och Jake ... ja, de rök ihop."
"Han fucking förtjänade det. Vad fan höll han på med?!" fräser Neo.
Jag ignorerar honom. Mina känslor är en blandning av medlidande och ilska, allt riktat mot Jake.
"Mamma, har du packat ner mina grejer?"
Hon håller upp en blå väska och ler sorgset.
"Jag hoppas att du kommer hem snart."
"Alltså, ni överdriver faktiskt lite. Det är mitt fel också. Jag borde vetat bättre."
Sedan vänder jag mig mot min bror.
"Kan vi gå ut och snacka? Du, jag, Mirre, och Olli? Reda ut saker eller lägga upp en plan eller något?"
Neo nickar, och börjar krångla med sina skor. Mamma ser fortfarande förkrossad ut, vilket stör mig. Jag hatar när hon mår dåligt för min skull, då får jag bara dåligt samvete. Så jag går ut. Vid Mirres bil står hon, Olli, och Jake. Jag och Neo skyndar oss nervöst mot dem.
"... jävla äckel!" hör jag Mirre fräsa.
"Vad är det för jävla fel på dig?!" Lägger Olli till.
"Men det här är inte ert jävla problem. Det är min och Nadjas ensak och jag är så fucking trött på att alla ska lägga sig i hela tiden."
Neo rusar mot dem. Jag får inte en chans att stoppa honom.
"Men då borde du fan tänkt dig för."
Jake vänder sig hastigt om. Då ser jag hans spruckna läpp.
"Tänker du ge mig stryk igen eller?" fräser han.
"Men seriöst! Ge er nu, alla fyra!" utbrister jag.
Alla vänder sig mot mig, men jag märker bara Jake. Det finns något smärtsamt i hans blick.

---------------------------

Jag vet inte vad jag har att säga om kapitlet, allt står ju där typ. Men ja, vad tycker ni om Jake? Är det mer förståeligt eller är han fortfarande en skitstövel? Dela mer er av era tankar!

För att gå in på något helt annat: Över 1000 läsningar? Alltså, va? Jag är helt mållös just nu! (Eller så är det för att jag inte druckit kaffe. Vem vet?) Fina kommentarer, röstningar, och över 1000 läsningar? Det här är helt underbart! Jag trodde aldrig att jag skulle få någon respons på vad jag skrev, och definitivt inte så här mycket!

Har du roligt, Fuckboy?Där berättelser lever. Upptäck nu