13. Ensam

3.3K 70 18
                                    

Med skakande händer ger jag min uppsats till svenskläraren. Hon tittar förvånat på mig.
"Nervös?"
"Öh, ah, lite." ler jag.
Sedan går jag till min plats. Mirre lägger handen på min axel.
"Babe, det kommer att gå bra. Lovar."
"Yeah, hoppas det."
"Okej, nu är alla här. Om några veckor ska vi ha grammatikprov."
Jag lägger huvudet mot bänken med ett stön. Mirre smeker mig försiktigt över ryggen. Den blåa pennan börjar skriva över tavlan. Läraren pekar på ett ord.
"Vi börjar enkelt för att värma upp. Är det här ordet ett verb, substantiv, eller adjektiv?"
"Verb."
"Räck upp handen, Jake." suckar läraren. "Men ja, det är rätt."
Han flinar självsäkert.

Jake stirrar på mitt papper.
"Är du säker på att du inte har några inlärningssvårigheter?"
"Åh vad du är rolig. Jag sov dåligt inatt. Det blir inte bättre när du stör."
"Säg till om du behöver hjälp. Jag sitter jämte dig med samma uppgift, gumman."
Ja! Jag behöver all hjälp jag kan få! Men inte av dig.
"Tack, men nej tack." muttrar jag.
"Du är söt när du är arg." flinar han.
"Om du inte slutar störa mig kommer jag bli oemotståndlig."
"Det är du redan, babe."
Han drar försiktigt fingertopparna över min arm. Jag slår irriterat bort handen.
"Sluta!"
Sedan reser jag mig upp och går. På senaste tiden har allt börjat rivas upp igen. Det känns som att allt ger mig minnesbilder. Jag smäller igen dörren till sovrummet bakom mig på sättet jag fått för vana att göra. Sängen gnisslar till när jag kastar mig i den. Jag slänger en kudde över ansiktet och biter mig i kinden tills jag kan smaka blod. Gråt inte, gråt inte, gråt inte. Dörren till mitt rum öppnas, och någon går över golvet.
"Varför är du så jävla pissed på mig helt plötsligt?"
Jake sätter sig på fotändan av sängen.
För att du påminner om honom. Men det kan jag inte säga, så jag svarar inte.
"Nadja, för fan, var inte en bitch."
"Jag är ingen bitch!" fräser jag under kudden.
"Sluta bete dig som en då."
Då sätter jag mig upp.
"Men vad är ditt jävla problem? Om du bara låter mig vara ifred behöver du inte bry dig."
"Det är inte så jävla kul att bo med någon som hatar en."
Jag hatar inte dig.
"Nähä, men sluta ge mig anledningar till att vara sur på dig."
"Vad ska jag göra då, föreslår du? Ignorera dig?"
"Du kan ju prova att du vet, sluta jävlas?"
Vi har lutat oss mot varandra. Jag spänner blicken i hans, men det verkar inte skrämma honom.
"Det här handlar inte om mig. Du är grinig och frustrerad och jag måste ta din skit."
Han verkar ovanligt irriterad. Jag har inget svar, för han har helt rätt. Så jag blänger på honom. Efter en liten stund suckar han argt och lämnar rummet. Jag tittar på dörren. Fan.

Till slut ger jag upp. Jag är både kissnödig och törstig, inte en chans att jag kan somna om nu. Alla andra sover, men det är ju inte så konstigt. Klockan är halvtre och jag vill också sova. Med så tysta steg som jag kan går jag till badrummet. Sedan går jag till köket. Det är kallt i huset, så jag försöker att skynda mig. Jävla kropp. En gestalt vid köksbordet skrämmer mig så mycket att jag släpper ut ett litet skrik. Jake vänder sig överraskat mot mig.
"Fy fan vad du skräms!" flämtar jag.
"Jag? Det är du som skriker!"
Han reser sig upp, och börjar gå mot mig. I det svaga ljuset gatlyktorna ger ser hans muskler ännu mer definierade ut, och jag blundar för att inte bli hypnotiserad.
"Är du glad att se mig eller?" säger han utmanande och låter blicken glida över min kropp.
Jag korsar armarna över de förrädiska brösten under det vita linnet.
"Jag fryser bara."
Han fnyser.
"Vi säger väl det."
Sedan flinar han. Det är det där farliga flinet. Flinet som triggar mig. Jag möter hans blick.
"Ja, men du kanske vill ändra på det?"
Jag försöker att låta så utmanande som möjligt.
"Jasså, du är inte arg längre?"
Han ställer sig framför mig.
"Vad får dig att tro det?"
Jag drar försiktigt med fingret över hans bara överkropp. Sedan biter jag mig lite i läppen.
"Jag kanske bara känner mig lite ensam?"
Till min förvåning svarar han inte. Istället böjer han sig ner så att våra ansikten är i samma höjd. Jag smeker honom med baksidan av handen över kinden. Han har en lätt skäggstubb. Försiktigt lägger han en hårslinga bakom mitt öra.
"Jag älskar när du är klädd sådär. Fast jag skulle nog älska om du inte var klädd alls."
Han drar försiktigt nästippen över min hals. En ofrivillig rysning går längs ryggraden.
"Jasså?"
Jag tar hans hand och lägger den på min höft. Sedan lägger jag händerna på hans bröstkorg och puttar ner honom på köksstolen igen. Jake tittar på mig, smått förvånad över hur mycket jag vågar ta för mig. Helt ärligt är jag också rätt förvånad. Jag lutar mig mot honom, biter mig i läppen, och lägger händerna på hans ben. Då stänger han ögonen. Jag lutar mig mot hans öra.
"Ger du upp?" viskar jag försiktigt.
"Så fan heller."
Han tar ett fast tag om mina händer och lägger dem runt hans nacke. Sedan tittar han på mig med en blick som gör mig svag. Men jag vill vinna. Så jag sätter mig i gränsle över honom. Ett litet, litet stön lämnar hans läppar. Jag lägger hans händer på mina höfter, och trycker mig mot honom. Sedan möter jag hans blick. Då inser jag att han inte leker. Det här är inte en tävling längre, det här är på riktigt. Men det stoppar inte mig, för det har slutat vara en tävling för mig också.
"Om jag kysser dig, då förlorar jag va?"
"Ja." viskar jag i hans öra.
"Vad händer om jag förlorar?"
Fan också. Det har jag inte tänkt på.
"Överraskning." svarar jag utmanande.
Han är tyst en stund.
"Värt det."
Den varma, fuktiga andedräkten fyller plötsligt min mun. Hans tunga leker med min, och hans händer trycker mig hårdare ner i hans knä. När hans hand letar sig upp innanför min tröja tappar jag andan. Han har redan förlorat, och han tänker göra det bästa av det. Jag lägger mina händer på hans bröstkorg för att skjuta mig bakåt. Men jag kan inte. Det går inte. För jag är ensam. Så jag besvarar kyssarna. De är inte mjuka, vackra, eller romantiska. De är djuriska, heta, och desperata. Han ställer sig upp med mina ben runt sina höfter.
"Du får vara underst, du får komma först, jag går ner på dig, what ever. Du vann."
"Vi får se vad jag väljer när vi ligger i min säng." Viskar jag.
"Gumman, du behöver inte välja."
För första gången på länge bryr jag mig inte om att han kallar mig "gumman". Jag tycker faktiskt om det. Jake släpper ner mig och vi småspringer genom hallen och upp för trappan. Sedan kastar vi oss i min säng. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i den här situationen, men jag inser att jag gillar det. Han drar försiktigt fingrarna ner för min mage. Plötsligt drar jag efter andan. Jag kan inte hjälpa det, min kropp har börjat göra som den vill.
"Det här kommer att bli roligt." flinar Jake i mitt öra.

Jag vaknar till ljudet av någon som bankar på min dörr.
"Nadja! Du kommer att komma försent!" säger pappa irriterat.
"Helvete!" utbrister jag. "Jag skyndar mig!"
Sedan börjar jag klä på mig. Mitt i allt minns jag drömmen. Hur fan ska jag kunna se Jake i ögonen nu?
"Nadja!" hör jag pappa ropa från köket.
Jag skyndar mig så mycket jag kan. Självklart snubblar jag i trappan.

När jag kommer till skolan sjunker jag ner på golvet med en suck. Mirre och Olli tittar oroligt på mig.
"Du ser förskräcklig ut. Hur är det egentligen?"
"Jag sov inte speciellt bra. Jag hade en märklig dröm."
"Vad handlade den om?"
Höga skratt hörs från en bit bort. Vi tittar förvånat upp. Jake står med sitt killgäng, som vanligt. Jag försöker att inte titta på honom. Drömmen får mig fortfarande att rodna.
"Vad stirrar han på?" säger Mirre grinigt. "Han går mig på nerverna med det där självgoda flinet."
Jag tittar förvånat upp. Jake drar ner luvan på sin hoodie och blottar ett sugmärke. Jag blir blek. Det var inte en dröm.

------------------

Dun dun duuuun!
Eller ni kanske väntade er det? Heh. I så fall hade ni i alla fall rätt! (Okej, jag inser att beskrivningen avslöjar rätt mycket ... men what ever)
Över 160 läsningar btw!!! Jag minns när den här hade typ 20, shit!
Men jag får aldrig några kommentarer, kan vi inte ändra på det?

Har du roligt, Fuckboy?Where stories live. Discover now