Har du roligt, Fuckboy?

20. Nytt verb

Jag och Jake sitter hopsjunkna i soffan. Mamma har ringt skolan och förklarat att vi kommer att vara borta ett par dagar.
"Fy fan vilka dåliga serier det är mitt på dagen." säger Jake i ett försök till att skämta.
"Det är för att hindra folk från att skolka."
Han skrattar till lite, och det gör mig glad.
"Tack för igår. Förlåt för att du behövde se mig bryta ihop."
Han tittar ner i sitt knä för att inte möta min blick. Jag ler lite och stryker honom försiktigt över kinden. Där finns en kort skäggstubb som han antagligen inte orkat raka bort mitt i allt som händer.
"Det är ingen fara. Jag lovar."
Han ler snett och charmigt.
"Jag är vansinnigt trött. Jag kunde inte sova inatt." mumlar han, och gäspar.
"Mm, same." svarar jag.
Sedan sjunker jag ihop mer och mer. Det är som att min kropp reagerade på att jag erkände det och nu börjar stänga av.
"Jag går nog upp till min säng, om det är okej?"
"Visst." svarar han tyst, men det verkar inte vara okej.
"Ska jag stanna? För det kan jag. Jag kan koka kaffe eller något, det är lugnt."
Han skakar bestämt på huvudet.
"Nä, gå upp."
Jag ställer mig upp, och tar ett fast tag om hans handled.
"Du kan i alla fall vara uppe hos mig, så du slipper vara ensam med dina tankar."
Han tittar förvånat på mig, men reser sig efter en kort stund. Sedan går vi upp för trappan under tystnad. Mitt rum är fortfarande mörkt och sängen obäddad. Jag hade inte inte brytt mig om att bädda imorse, det fanns liksom ingen poäng. Sedan trillar jag nästan ner i den. Jag är utmattad från gårdagen och natten. Så fort jag slumrat till kunde jag se Jakes mamma framför mig. Och jag har en känsla av att samma sak hänt Jake, för han verkar nästan somna stående.
"Du får också plats."
Han tittar misstänksamt på mig.
"Jag vill inte kela. Det vet du."
Jag himlar irriterat med ögonen. Han är lika avvaktande och löjlig som vanligt.
"Jag vet. Men vi kan väl dela säng i alla fall?"
Jake sätter sig långsamt på kanten, men faller snart ihop på madrassen. Jag ler lite, och gör sedan detsamma.

De starka armarna drar mig närmare, och ansiktet borrar sig längre in i mitt hår. Jag kramar desperat om händerna som ligger mellan mina bröst. Det är något hemskt som hänt, något som får mig att må dåligt. Men det är något som tröstar. Nej, någon. Det är någon som tröstar. En tom plastburk med märklig text, en frän doft, krampande gråtattacker. Jakes mamma tog en överdos. Jag öppnar snabbt ögonen för att slippa se det. Armarna runt mig är Jakes. Han rör sig oroligt och utstöter lite då och då något ljud. Antagligen har han en mardröm, men vem hade inte haft det om de fann sin mamma i sina egna spyor på badrumsgolvet? Försiktigt vänder jag mig för att kunna se honom. Hans ansikte är spänt. Mellan hans ögonbryn finns en rynka, ögonen är hoppressade, och håller han mig hårt mot sig. Efter ett tag låter det nästan som att han börjar snyfta. Gråter han i sömnen? Jag står inte ut längre, jag klarar inte av att se honom plågad.
"Jake?" Viskar jag försiktigt. "Jake?"
Han slår plötsligt upp ögonen och ser sig omkring. Sedan tittar han länge på mig. Antagligen försöker han pussla ihop alla tankar för att få en bild av verkligheten han nyss vaknat upp till. Efter en stund kramar han om mig igen. Hårt.
"Jag trodde att du inte kelade."
Han fnyser på sättet som han brukar göra. En värme sprider sig inom mig, han börjar bli sig själv igen.
"Det här är inte kelande. Det här är 'min mamma dog nästan och jag behöver hantera det på något sätt'-ande."
"Är det ett nytt verb?"
Vi skrattar till båda två.
"Vad är skillnaden?" Frågar jag av någon dum anledning.
"Anledningen."
"Yeah, right." mumlar jag mot hans bröst.
Han är varm, och hans famn är trygg. Trots att vi haft sex flera gånger känner jag min närmare honom nu än vad jag någonsin gjort tidigare.
"Släpp mig inte." säger jag tyst och kramar honom tillbaka.
"Jag borde inte hålla om dig."
Jag vill ifrågasätta honom. Jag vill sätta honom på plats och få berätta hur han får mig att må. Men det är otroligt korkat och kommer antagligen inte sluta bra. Så jag stänger ögonen och njuter av omfamningen så mycket som möjligt.

"Vad ska ni hitta på under sportlovet, då?" frågar Neo nyfiket.
Han försöker att få våra tankar på annat än Jakes mamma. Jag hoppas verkligen att det kommer att fungera.
"Både Olli och Mirre skulle iväg, så jag vet inte."
"Jag ska nog vara med mamma en del tror jag. Pappa kanske skulle försöka komma hit, jag vet inte."
Jake tittar ner i sitt nu kalla kaffe som står på köksbordet. Det är tydligt för vem som helst att det är tungt för honom att prata om. Men han försöker att vara så stark han kan, och lite till.
"Några kompisar skulle iväg, jag tänkte hänga med. Jag antar att du stannar hemma, Jake?"
Det är precis att jag kan se att han nickar. Jag skäms över att det gör mig glad. Men nu får vi nästan en hel vecka för oss själva. Eller ja, vi och mina föräldrar. Jake verkar däremot inte tänka i de banorna. Han är fortfarande djupt i sina mörka tankar och jag önskar att jag kunde dra honom ur dem, att göra honom till den Jake jag känner igen. Just nu saknar jag hans retsamhet och uppkäftighet. I den här stunden skulle jag nästan kunna göra vad som helst för att få höra honom kalla mig för "gumman", eller att se det där självgoda flinet han så ofta har. Men något säger mig att det kan dröja innan jag får se set igen, och det skrämmer mig.

----------------------
Tågresa! Igen ...
Nåja, här är ett nytt kapitel. Börjar närma sig 500 läsningar förresten, hur då??? Alltså jag vet inte vad jag ska säga ens! Ni är verkligen underbara!