19. Jakes mamma

2.9K 62 4
                                    

Måndag. En tråkig, blöt måndag ligger framför mig när jag vaknar. Jag kniper ihop ögonen i hopp om att det ska vara en dröm. Men det är, tyvärr, på riktigt. Så jag släpar mig ur sängen och drar på mig de finaste kläderna jag kan hitta. Om jag ska behöva genomlida en skitdag kan jag lika gärna göra det med stil. Mitt i att ta på strumpor knackar Neo på min dörr.
"Nadde, vill du ha skjuts till skolan? Jake behövde hämta några grejer hemifrån."
"Gärna!" svarar jag glatt.
Den här dagen kanske inte blir så hemsk trots allt?

Jag tittar bekymrat på den tomma stolen vid fönstret. Det är olikt Jake att skolka. Trots allt brukar han faktiskt sköta skolan. Han må vara sen ibland, men under hela gymnasietiden har han aldrig skippat en hel lektion.
"Har någon här hört något om Jake?" frågar vår lärare, och verkar nästan lite orolig.
Alla i klassen börjar viska, men ingen verkar veta något. Det får mig att kallsvettas. Utan att märka det själv har jag ställt mig upp. Läraren tittar underligt på mig.
"Jag ska bara på toa." säger jag till henne.
Så fort jag är utanför klassrummet plockar jag upp telefonen. Med skakande händer ringer jag upp Neo. Det tar flera signaler innan han svarar.
"Har du hört något från Jake? Han är inte i skolan och ingen verkar veta något." säger jag innan Neo hinner svara mig.
"Öh, nä, ska jag ringa honom?"
"Gärna. Ring upp mig sedan. Jag är lite orolig. Tänk om något har hänt?"
"Slappna av, det är säkert ingen fara. Men jag ringer honom för att vara säker."
Neo kan inte lura mig. Han är också otroligt nervös. Jag går planlöst fram och tillbaka i den folktomma korridoren. De där minuterna det tar innan Neo ringer upp mig är de längsta i mitt liv. Något säger mig att det har hänt något.
"Jag kommer och hämtar dig nu. Han svarade, men lät sjukt konstig. Säg att något hänt inom familjen. Mamma kan säkert gå i god för dig senare."
Jag lägger bara på utan att svara honom. Sedan stormar jag in i klassrummet igen.
"Jag måste gå. Mamma ringde, det har hänt något."
Sedan försvinner jag. Mamma får hjälpa mig att ställa allt annat till rätta.

När Neo parkerar på garageuppfarten till Jakes hus tittar vi oroligt på varandra. Dörren står på glänt. Något står inte rätt till. Med hjärtat i halsgropen kastar jag mig ur bilen. Vi springer den korta biten till huset, vilket vi för odlingen bara tjänade ett par sekunder på. Men just nu är varje sekund en evighet. Neo rycker stressat upp dörren. Jag pressar mig förbi honom och snubblar nästan över Jake när jag kommer in. Han sitter hopsjunken på hallgolvet och stirrar in i väggen. Hans ögon är rödsprängda och på kinderna finns några tårar. Jag och Neo sätter oss nervöst framför honom, men han verkar inte märka oss. Det är som att han är i en annan värld.
"Jake?" säger jag försiktigt. "Vad är det?"
Han svarar inte mig. Neo ställer sig plötsligt upp.
"Känner du något?"
Han rynkar på näsan. En svag doft av något fränt slår emot mig också.
"Jag går och kollar, stanna här med Jake." beordrar han.
Det var redan min plan.
"Jake?" försöker jag igen och sätter mig jämte honom.
Då sjunker han ihop i min famn. Sedan börjar han snyfta högljutt.
"Jake? Jake!"
Paniken börjar krypa fram.
"HELVETE!" utbrister Neo från ett annat rum.
"Vad har hänt?"
"Nadde, stanna med Jake. Kom inte hit."
Men det är helt fel sak att säga, för nu kan jag inte låta bli. Nyfikenheten tar överhanden. Jag börjar långsamt gå mot Neos röst. Han står i dörren till badrummet. Då ser jag henne. Jakes mamma ligger livlös på golvet i en pöl av sitt eget kräk. Jämte henne ligger en tom tablettburk med en etikett på som skvallrar om att medicinerna är utskrivna. I runt henne ligger tomma ölburkar. Min kropp börjar plötsligt krampa.
"Nadde! Ta dig samman! Ring ambulans, jag lägger henne i framstupa sidoläge."
"L-le-lever ho-hon?" stammar jag fram.
"Jag vet inte. Ring!"
Med andan i halsen ut i hallen, jag klarar inte av att se det längre. Sedan sjunker jag ihop jämte Jake.
"Det kommer att bli bra, det kommer att bli bra, det kommer att bli bra." upprepar jag.
Men jag vet inte vem jag försöker övertyga. Till slut lyckas jag få mina skakande fingrar att lyda på telefonskärmen.
"Larmcentralen här, vad kan jag hjälpa dig med?"
"Hon har tagit en överdos. Hon... hon..." jag börjar gråta.
"Försök att ta djupa andetag. Vilken adress befinner du dig på?"
Kvinnan är lugn och samlad, min totala motsats för tillfället. Efter många försök lyckas jag få fram hela adressen. Neo tar telefonen från min hand, och jag tittar tacksamt på honom. På något sätt verkar han kunna hantera den här situationen. Jag kramar om Jake på nytt.
"Ambulansen kommer snart. Det kommer att bli bra." viskar jag i hans öra.
"Nej." säger han tyst. "Nej, det kommer det inte."
Jag har inget svar, så jag kramar om honom igen.
"Varför?" snyftar han.
"Det kommer att bli bra." viskar jag igen.
Då hörs sirener, och ambulanspersonal stormar snart in genom dörren. Neo pratar med dem, visar, och förklarar. Jag och Jake sitter kvar på golvet tills en brunhårig kvinna hjälper oss upp.
"Kom, hörni. Här kan ni ju inte sitta." säger hon mjukt.
Hon leder oss ut ur huset, och sätter oss på kanten av ambulansens baklucka. Vi får varsin filt att ha runt axlarna, men jag är ändå inte tillräckligt närvarande för att kunna frysa.
"Vet någon vad som hänt? Orkar ni berätta?"
Vi skakar båda på huvudet. Jag får inte fram ett ord, och det samma verkar gälla Jake.
"Det är hans mamma. Vi blev oroliga och åkte hem till honom. Då hittade vi henne. Jag vet inte hur länge..." börjar Neo.
"Flytta på dem, hon måste in i bilen." säger en man.
De rullar ut Jakes mamma på en bår, och sedan in i ambulansen. Jake stirrar ljudlöst på henne.
"Polisen är påväg hit för att undersöka. Kan någon av er följa med i ambulansen?" frågar kvinnan.
"Jag kan köra bakom er, så kan vi alla följa med." svarar Neo snabbt.

Plötsligt befinner jag mig på akuten. Någon stryker mig försiktigt över pannan. Jag tittar upp på mammas vänliga, men bekymrade, ansikte.
"Hej gumman, hur är det?"
"Jag vet inte ..." viskar jag. "Vart är Jake?"
"Han följde med Neo för att hämta något att äta."
När jag sätter mig upp gnisslar det lite. Av någon anledning befinner jag mig i en obekväm sjukhussäng.
"Vad hände?"
"Du svimmade, gumman."
"Åh."
Då hörs det gnisslande ljudet av skosulor som tar sig över plastgolvet. Neo och Jake kommer in med två muggar var.
"Du är vaken!" säger Neo glatt, och ger mig en mugg fylld med rykande kaffe.
"Mm. Hur är det med henne?" frågar jag försiktigt.
"Hon är stabil."
Jakes leende når inte de svullna, rödsprängda ögonen. Jag nickar, och flyttar mig sedan från sängen.
"Var försiktig. Ställ dig inte upp för fort." beordrar mamma.
Jag nickar tyst, jag är inte i form att bråka.


---------------------------

Woho, nytt kapitel!
450 läsningar, förresten? Och #34 i tonårsromaner? Huuuur? Jag är så glad att jag nästan vill gråta!
Jag skriver mycket på fritiden, men mina kompisar har aldrig tid att läsa det. Men nu är det folk, som är helt okända för mig, som läser det jag skriver! Och jag tänker hoppas på att ni gillar det

Btw, dramatiskt kapitel!

Har du roligt, Fuckboy?Where stories live. Discover now