🇸🇪 I Silvarion lever människor, alver, troll och drakar, för att bara nämna några. Det finns onda magiker som söker makt och wyrger, som kräver en kropp att leva i symbios med för att överleva.
Mitt i den världen finns Idra.
Hon är värd till Sir...
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Solen silade in mellan plankorna på den gamla ladan. I skogen runtom sjöng fåglarna som de brukade i gryningen. I det djupa höet låg Idra och sov. Solstrålen som låg över hennes panna hade inte stört henne än. Hennes hår var aningen ljusare än guld och ihopsamlat till en tjock, lång fläta. Hon var smidig och hade ett vackert ansikte. Hon låg på sin kappa för att slippa det stickiga höet. I övrigt var hon klädd i höga läderstövlar, ett par mörkbruna skinnbyxor och en duvblå, höftlång kolt med ett brett svart bälte i midjan. Solstrålen letade sig ner över ögonen på henne. Hon rynkade ögonbrynen och vände bort ansiktet. <<Idra... Ska du inte vakna snart?>> Rösten i hennes huvud var mjuk och försiktig. Hon knorrade sömnigt och la sig på sida. <<Om vi ska till marknaden i Grigrell så måste vi börja gå snart.>> Idra gäspade, men låg kvar. "Mm... Snart", mumlade hon. Sirio kunde höra henne oavsett om hon använde röst eller tanke. Han fann sig i hennes svar och lät henne vara en stund. Sirio hade bott i Idras kropp i sju år nu och de hade vuxit samman mer än fysiskt. Få fann tanken på att vara värd åt en wyrg tilltalande. Men Idra och Sirio skulle inte ha överlevt utan varandra.
<<Vakna nu Idra. Du kan inte sova hela dagen>>, sa han till slut otåligt. Det rörde sig under huden på hennes hals när Sirio rörde på en av sina "armar". Idra ryckte till och gned stället som Sirio rört sig på. "Det kittlas", klagade hon. <<Tvinga mig inte att ringla under fötterna på dig.>> Idra slog upp ögonen och suckade djupt. Hennes ögon var lika blå som en sommarhimmel och inramade av tjocka, svarta fransar. Hon lät blicken svepa över rummet. Korn av damm tycktes glittra i solstrålarna. En stund låg hon och följde dammkornen med blicken. Sedan sträckte hon på sig med en gäspning innan hon kravlade sig upp. Hon tog upp den mossgröna kappan och dammade av den. Den var försedd med huva, vilket var bra att ha när hon ville dölja sin ovanliga hårfärg. De flesta i Silvarion hade mörkt hår. Det fanns män som blev lite för intresserade av en ung kvinna som Idra. Sirio kunde bota sjukdomar och läka sår, men det var onödigt att utmana ödet.
Hon svepte kappan över axlarna och gick ut ur ladan. Allt såg så grönskande och vackert ut. Idra tyckte om sommaren. Hon hade inget emot de andra årstiderna, men för en vandrare hade sommaren helt klart sina fördelar. Hon tog ett djupt andetag och började gå. Sirio tyckte om solsken, hur han nu kunde njuta av det när han låg i buken på henne, men de delade förstås ett flertal sinnen. Hur Sirio såg ut visste hon inte. Hon hade varit medvetslös när han "flyttat in". Det enda hon visste var att wyrger var magiska varelser som behövde en kropp för att överleva. Hon hade blivit knivskuren i sidan i en gränd när hon var 12 år. När hon vaknat hade han läkt hennes sår och botat hennes lunginflammation. Det hade varit lite av en chock att höra en röst i huvudet, men hennes nyfikenhet hade snart tagit över. Hela sitt liv hade hon varit ensam och utsatt. Dotter till en prostituerad och bosatt i en gränd i slummen. Plötsligt hade hon fått en vän som kunde skydda henne från alla sjukdomar och läka eventuella sår på kort tid. Sirios nervtrådar var tunna som spindelväv och fanns i hela kroppen på henne. Han hade gjort henne snabbare och starkare och förbättrat hennes sinnen. Det enda Sirio begärde i gengäld var att få bo i henne. Hon kunde utan svårigheter stänga honom ute ur sina tankar om hon ville vara för sig själv. Han begränsade henne inte på något sätt.
