Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.10 Folket i Iizath

Nock lunkade taktfast framför dem i riktning mot den östra bergsväggens mitt. Idra och Tion följde honom under tystnad. Det kändes både spännande och nervöst. Idra undrade hur dessa Núr-Draka-bor var. Skulle de vara välkomnande eller misstänksamma? Själv kunde hon läsa tankar och se en persons historia. Hon tvivlade på att hon skulle vara ensam om det bland ett helt folk av wyrgvärdar. Kanske hade de en tränad tankeläsare som kontrollerade nykomlingar? Hon undrade hur det skulle kännas.

De kom till en glänta precis nedanför berget. I gläntan stod två unga kvinnor. Den ena var blond och klädd i en ljusblå klänning med vackra utsmyckningar och den andra hade lockigt rödbrunt hår och var klädd i en lite enklare, gul-grön klänning. Den blonda kvinnan hade sitt hår uppsatt med pärlband och den rödhåriga bar en krans av blommor. Båda såg vänliga ut.
"Var hälsade. Jag är Yanda, bärare av Zabro. Och det här är Diai, bärare av Maryo", sa den blonda kvinnan när de kommit närmare.
"Jag är Tion, bärare av Yaya och det här är Idra, bärare av Sirio", sa Tion med förvånansvärt lugn.
De båda kvinnorna gav dem en nick som hälsning.
"Vår kung väntar på er i Iizath. Den här vägen."
Idra och Tion följde Yanda och Diai mot bergets fot.
De följde bergsväggen en bit och plötsligt stod de framför en stor öppning i berget. Öppningen fann bakom en utskjutande klippa, vilket gjorde att man inte såg den förrän man var mitt framför den.
De gick vidare in i en stor tunnel. En sval bris drog förbi med doften av hav. Man kunde även höra bruset från vågor. Tunneln var inte så lång och snart kom Iizath inom synhåll. Det såg ut som ett gigantiskt slott med mängder av utbyggnader och torn. Hela staden var ljus, på gränsen till vit. Alla tak var topasblå och dörrarna var svarta eller mörkbruna.
De gick över en kort bro för att komma in i staden. Bron liknade den som korsade floden, men svart och utan tak.
Med en blick över räcket såg Idra att det var en bra bit ner till bränningarna. Hon rös och såg snabbt framåt igen.
I staden fanns en del människor.
Det knöt sig i magen på Idra när en efter en fick syn på dem.
Till hennes förvåning blev det ingen större tumult. Visst tittade folk, men det var inget oartigt stirrande och pekande. Bara en nyfiken titt. Många fortsatte med sina sysslor efter att ha synat nykomlingarna.
Långsamt började hon slappna av.
Idras uppmärksamhet föll på byggnaden som de var på väg mot istället. Det såg ut som ett lite mindre slott eller tempel. Det låg mitt i staden och hade tak av guld. Även den stora dörren var förgylld. Ingången var pampig med en bred trappa och pelare på var sida. På taket ovanför satt en drake i guld. Draken liknade den de sett på plattformen i början av opalvägen. Samma krökta nacke och utspända vingar. Resten av slottet var enkelt, men snyggt och stilfullt.
Yanda och Diai stannade till nedanför trappan.
"Kung Ceran väntar er", sa Yanda innan de gick upp för trappan.
Dörren gled lätt upp när Diai lade handen på den. De gick in i en hall med mörk marmor på golvet och vitkalkade väggar. Det var högt till det välvda taket.
Efter hallen kom de till en stor sal. Att det var tronsalen såg man direkt. Det var ännu högre till tak och helt tomt, bortsett från en liten estrad med en tron på. Det som fångade Idras intresse var det stora fönstret bakom tronen. Två hästlängder brett och dubbelt så högt. Hela fönstret var uppdelat i mindre rutor, sammanfogade med metall. Glaset i övre halvan hade ljusare nyanser av blått och det nedre var lite mörkare. Som helhet gav det en verklighetstrogen bild av himmel och hav. Ändå kunde man skymta siluetter av byggnader genom glaset. Idra hade aldrig sett något liknande. Glas var rätt så ovanligt i Silvarion. Det var mycket dyrt och svårt att få tag i.
Tronen var tom.
Idra började se sig om i jakten på Ceran. Det fanns en hel del dörrhål och trappor som mynnade ut i tronsalen.
Till slut kom han ner för en trappa snett bakom tronen. Idra blev lite överraskad när hon fick se honom. Hon hade inte väntat sig att han skulle vara så ung. Runt 25 år skulle hon ha gissat på och ovanligt alldaglig. Medellång och slank, men ändå stark. Kort brunt hår och mörka ögon. Dessutom hade han en enkel, vävd brun tröja och tillhörande byxor. Ingen krona, mantel eller något annat som Idra väntat sig att en kung skulle bära. Fast hon hade förstås aldrig sett en kung tidigare.
Yanda och Diai sänkte vördnadsfullt blicken och bugade lätt.
Ceran gick fram till tronen och ställde sig snett framför den.
"Välkomna. Jag hoppas att färden hit gick bra?" sa han med ett varmt leende.
Hans blick dröjde sig kvar vid Idra några sekunder extra.
Idra nickade.
"Corn var mycket hjälpsam", sa hon.
Cerans leende blev lite bredare.
"Corn har varit till stor nytta för oss oräkneliga gånger. Även om han kan vara lite tjurskallig."
"Var det han som förvarnade om vår ankomst?"
"Nej. Det gjorde Willon och Zoobin. Ni kan få träffa dem senare. Jag hoppas att vi kan erbjuda inkvartering tillsvidare. Vi har en rätt liten befolkning här i Núr-Draka och nya ansikten är alltid välkomna."
"Vi stannar gärna några dagar", sa Idra.
Ceran log igen.
"Utmärkt. Er inkvartering är redan ordnad. Tillåt mig att visa er."
Ceran tog täten och de gick ut genom en sidodörr. Idra undrade hur vanligt det var att kungen själv eskorterade gäster.
Snett bakom slottet gick de in i en gränd. De behövde inte gå långt innan gränden tog slut och Ceran stannade.
"Här är det", sa han med en gest mot ett vackert hus framför dem.
Det var högt och hade många vinklar på taket. Fönstren var stora och utsmyckade med bitar i färgat glas. Ovanför dörren fanns en balkong.
Idra hade aldrig sett ett så vackert hus. Det stod i stadens utkant, som en del av stadsmuren. Med lite tur var det havsutsikt på baksidan.
Idra och Tion gick fram till huset. Dörren var av ett mörkt träslag med ett sigill i silver. Sigillet föreställde en upprest drake framifrån med vikta vingar och en stjärna på bröstet. Det var inte många hus som hade ett eget sigill. Nästan bara furstar och adelsmän hade sådana. Idra ville fråga Ceran varför han valt ett sådant hus åt dem, men bestämde sig för att göra det vid ett annat tillfälle. Det var i alla fall en stor gest. Hade man ett sigill hade man ett efternamn. Och med ett efternamn var man genast adlig. Fin nog att umgås med kungar och vara självständig. De adliga ägde ofta flera hus, med egna sigill som de inte använde sig av själva. Om en adlig gav bort ett sådant hus till någon som inte var adlig så blev den personen adlad och fick sigillet som sitt eget. En form av dubbning utan ceremoni eller ett sätt för adliga att dela med sig av sin rang till utvalda som de ansåg vara värdiga gåvan. Utan tvekan låg det något bakom Cerans val, men det kändes inte passande att ta upp det just då.

Idra och Tion öppnade dörren och klev in i en imponerande hall. Det var högt till tak och golvet var belagt med svart, blankpolerad sten. När solen föll på det glittrade små guldkorn i stenen. Väggar och tak var vita och ljuskronan ovanför var vackert utformad. Den var svart och hade minst 20 vita ljus. Den gav säkert ett starkt sken när alla ljusen var tända. Solen lyste in genom fönstren och spred klara färger i hela rummet. Det fanns en stor trappa upp till övre våningen och tre dörrhål stod öppna.
"Det är helt underbart", fick Idra fram.
Ceran log.
"Det gläder mig att du tycker om det, men du har knappt sett något än. Låt mig visa er runt."
Yanda och Diai stannade i hallen medan Ceran tog med Idra och Tion på en rundtur. Hela huset var sagolikt. Ett stort kök, fem sovrum, tre rum för umgänge, en stor matsal, tre badrum, två balkonger, en rymlig tvättstuga och en källare med mängder av förvaringsutrymme. Många av rummen låg i olika nivå med två till fem trappsteg mellan sig. Hela huset kändes levande, men ändå lugnt och tryggt. Idra hade aldrig känt sig så hemma i hela sitt liv. Det kändes nästan som om huset väntat på henne. Som om hon hörde hemma där.