Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.34 Marfålen

Det fanns bara ett fåtal facklor som lyste upp det smala utrymmet.
Till slut kom hon ner i en korridor.
Golvet var täckt med packad sand och korridoren verkade vara framslipad ur berget, som om det runnit vatten där. Kanske en underjordisk flod som torkat ut?
Hon valde att gå åt höger och smög vidare.
Efter en bit kom hon till en öppning i sidan på korridoren. Det såg mer ut som en spricka än en dörr. Rummet där inne saknade facklor och var mörkt.
Plötsligt hörde hon en rörelse inifrån mörkret. En svag suck och ett försiktigt hasande.
Idra stod stilla och lyssnade.
Det verkade inte komma mot henne, men det var något där inne.
Hon tog ner en fackla från väggen och höll den nära öppningen.
Försiktigt gick hon närmare.
En bit innanför öppningen blev rummet bredare och facklan lyste upp ett galler.
Idra kände sig lite modigare och klev in genom öppningen.
Hon höll fram facklan och lyste upp grottcellen framför sig.
Det första hon kunde antyda var en svart hästkropp.
Varför höll de en häst fången på det där sättet?
Men så lyfte den på huvudet och såg på henne.
Idra rös till och backade ett steg.
Det var ingen vanlig häst. Kroppen var som de vackra hästarnas i Nùr-Draka, men huvudet verkade komma från ett kadaver. Huden stramade direkt mot kraniet och nedre delen saknade hud helt. Det var bara en rad grinande tänder och ett näsben som stack fram. Det såg ut som att någon slitit loss mulen och fläkt av köttet tills bara hudslamsor fans kvar.
Ögonen glödde med ett blåaktigt sken inne i ögonhålorna. Nästan samma sken som Lódras ögon hade, men på den här varelsen var det inte bara pupillen som glödde. Hela ögat verkade vara utbytt mot en glödande safir, som på Syriths avbild i Iizaths tempel.
Varelsen betraktade henne utan att röra sig. De blå ögonen glödde i mörkret och det blottade kraniet lystes upp av facklan.
Idra stod stilla länge innan hon vågade ta ett steg närmare igen.
"Och vad är du för något då?" sa hon mjukt.
Varelsen spetsade sina öron mot henne.
Hon sträckte fram handen så långt hon vågade mot gallret.
Hon var inte säker på om varelsen var ond eller god än.
Den stod orörlig några sekunder till innan den långsamt kom närmare.
Hovarna blänkte i skenet från facklan och Idra märkte att de var gjorda av metall.
Hon lät varelsen nosa på hennes hand.
"Såja. Om jag hade en godbit så skulle du få den, men jag vet inte ens vad du äter. Samma sak som hästar kanske, med tanke på att du har likadana tänder?"
Varelsen iakttog henne genom gallret.
Idra stod tyst en stund.
"Finns det ingen mat åt dig här?" undrade hon sedan och såg sig om.
Det lilla utrymmet utanför gallret var tomt och inne i cellen verkade det inte ens finnas vatten.
"Din stackare. Du har ju inget alls att leva på", sa hon medlidsamt.
"Men jag kanske kan komma tillbaka med något åt dig imorgon?" lovade hon.
Hon samlade mod en stund innan hon stack in handen och strök varelsen över kinden.
Den rörde sig inte. Inte verkade den kunna blinka heller.
Idra log lite osäkert innan hon gick.
Hon hängde tillbaka facklan och gick tillbaka upp igen.
Det fick vara nog med utforskande för dagen. Hon kunde utforska mer nästa natt. Hon kände fortfarande att hon behövde sova ordentligt. Var man trött så riskerade man att begå misstag.
Det var inte så svårt som hon trott att hitta tillbaka till rummet. Inte var det särskilt långt heller. Hon hade tydligen vandrat i cirklar mer än hon anat.
Hon tog av sig till underkläderna och kröp ner under täcket. Efter det dröjde det inte länge innan hon somnade.

Idra väcktes följande morgon av en piga som serverade frukost på rummet. På brickan fanns bland annat olika frukter, så hon lade undan ett äpple åt den mystiska varelsen.

Efter frukosten fanns det inte mycket kvar att göra än att läsa den gamla boken. Hon ville inte lämna rummet under dagen när hon riskerade att bli avslöjad. Blev hon påkommen med att smita ut kanske de började låsa dörren om henne. Hon passade även på att sova lite så att hon skulle orka vara uppe på natten. Hon kände sig ovanligt trött och sov mer än hon brukade.
Lunchen fick hon äta med Rán. Han tog även med henne till biblioteket efteråt, så hon passade på att be om en bok med magiska varelser. Med lite tur kanske den mystiske varelsen i källaren fanns med i den. I övrigt var det nog den mest långtråkiga dagen i hennes liv.

Idra bläddrade igenom den stora boken och såg på alla bilderna.
När hon inte visste vad varelsen hette kunde hon inte slå upp den genom att leta upp namnet, men som tur var fanns det skisser på alla varelser.
Hon kände igen nästan alla eftersom Sirio berättat om dem, men till slut fann hon en skiss som såg precis ut som varelsen i källaren.
Tydligen så var det en kadaverfåle, men den kallades även för träskhäst, dödsbringare, marfåle, likdansare och hippokadaver.
Inte några vackra namn direkt.
Marfåle lät nog bäst.
Enligt boken levde marfålarna ensligt i skog, träsk eller myrmark. De träffade bara andra av sin art vid förökning. De hade enorma revir som de rörde sig på, men de drabbade aldrig samman om de stötte på en annan marfåle av samma kön. De levde fredligt med alla varelser och höll sig helst för sig själva, men även om den var fredlig så var marfålen allt annat än harmlös. Deras hovar var hårda nog att krossa diamanter, de kunde spruta eld när de nått vuxen ålder och det gick myter om att de kunde döda med blicken om de var tränade nog. Deras eld var blå och så kall att allt levande dog direkt vid kontakt. Att de kunde döda med blicken sades bero på att de kunde fördriva själen ur folk som de hade ögonkontakt med för länge. De kunde flyga mycket långa sträckor och hade ett rop som kunde nå flera dagsmarscher.
Idra rynkade ögonbrynen.
Hon hade inte sett några vingar på marfålen i källaren, men den var förstås svart och facklan hade inte lyst upp cellen ordentligt.
Det stod att marfålen kunde tala med tanken, men inte med ord. De kunde bara tala om vad den ville genom att tala med känslor. Däremot förstod den ord och kunde alla språk. Om en marfåle avslöjade sitt namn för någon innebar detta ett löfte om evig lojalitet. Avslöjade marfålens ägare sedan namnet åt andra så hade de personerna ändå ingen makt över marfålen. Den som fått veta marfålens namn var den enda som kunde kontrollera marfålen.
Det var säkert därför den var fången i källaren. Om Lódra fick veta dess namn skulle hon ha en dödlig springare i sin tjänst. Säkert var det därför som den inte fått mat eller vatten. Lódra ville säkert tvinga den att avslöja sitt namn.
Idra försökte hitta information om marfålarnas diet, men det fanns inget sådant antecknat. Hon fick väl anta att de åt samma sak som hästar gjorde.
Enligt boken så anföll de bara om det blev absolut nödvändigt. Då kunde de inte vara köttätare, om de inte var asätare förstås. Hon fick pröva med äpplet och se om det hade någon effekt. Ville marfålen inte ha det fick hon försöka smuggla med sig av middagen följande dag istället.

Idra kunde inte sluta tänka på marfålen under resten av dagen. Inte hade hon mycket annat att distrahera sig med heller. Hon läste om och om igen om marfålarna i boken för att pränta in allt som var värt att veta.
Hon var inte det minsta rädd för den.
Hade den velat henne illa hade hon varit skadad redan. Dessutom hade det inte varit nödvändigt för den att försvara sig.
Hon åt snabbt under middagen med Rán och bad sedan om att få gå tillbaka till sitt rum.
Han hade blivit lite förvånad över det, men verkade inte misstänka något.

Så snart det blivit mörkt ute smög hon sig ut. Hon var extra försiktig när hon tog sig igenom slottet. Det var inte lika sent som sist, så det var större risk att någon var vaken och kunde komma på henne, men snart slank hon in igenom öppningen till marfålen.
Den höjde huvudet och kom fram till henne.
"Här. Jag hoppas att det duger. Jag vet ju inte vad du vill ha", sa hon och höll fram äpplet mot gallret.
Marfålen nosade på äpplet med sin tomma benpipa till näsborrar. Sedan lutade den huvudet lite bakåt och öppnade gapet.
Idra lade äpplet i munnen på marfålen.
En svart tunga dök upp från strupen och drog med sig äpplet ner i gapet.
Den mosade äpplet lite med kindtänderna innan den svalde alltihop. Sedan såg den förväntansfullt på henne igen.
"Ledsen, men det var allt jag hade", beklagade hon. "Men jag kanske kan hitta något annat?"
Hon vände om och gick ut i korridoren igen.
Tyst smög hon vidare ner i den slipade gången.