Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.2 Demonen på värdshuset

Det var sent när Idra promenerade in i byns kärna.
Det var mörkt i nästan alla de små husen. Lyktorna längst gatorna var det enda som lyste upp de leriga vägarna. De små stockhusen stod så tätt att deras halmtak nästan rörde vid varandra och mellan dem fanns små mörka gränder.
Ovanför hängde molnen tungt och det luktade regn.
Hon hade inte pengar nog för ett rum och härbärget lockade inte det minsta.
Kanske skulle hon lyckas hitta en lada eller ett skjul? Bara hon fick tak över huvudet så var det bättre än ingenting.
Hennes blick föll på ett hus med ljus i fönstren.
Hon stannade till.
"Gröna hästen" stod det på en träskylt ovanför dörren.
Det var uppenbarligen ett värdshus, men det stod inget om lediga rum eller övernattning.
En blixt flammade till, följt av ett skrällande muller. Sedan vräkte regnet ner.
Gröna hästen var åtminstone ett tillfälligt skydd.
Hon gick försiktigt över den hala, leriga marken och in genom den grova dörren.
Inne på krogen var det tomt och tyst. I ett hörn satt en fet herre med kinden mot bordet och snarkade. Utöver honom var det bara bartendern där.
Idra blev överraskad när hon fick se att han var en demon. Grön hy, tjockt brunt hår och små röda horn i pannan. Han hade en enkel gul-brun kolt på sig. I ena handen höll han ett glas som han polerade med en handuk.
"Go' kväll", sa han vänligt.
"Go' kväll."
Idra skakade av kappan lite innan hon gick fram till bardisken.
<<Vad är han för sorts demon?>> frågade hon Sirio.
<<Han är en gorbon. De är mycket lika människor och vanligtvis jordbrukare.>>
<<Han är söt.>>
<<Hm...>>
Idra slog sig ner på en av pallarna framför disken.
"Kan jag erbjuda fröken något?" undrade han och ställde ifrån sig glaset.
"Jag är bara här för att slippa regnet", sa hon vänligt.
"Det får du gärna göra. Men jag stänger snart."
Han tog fram ett nytt glas och började polera det.
<<Han är uppenbart intresserad av dig. Vill du sova i en säng i natt är han ett säkert kort>>, sa Sirio.
"Är det din krog?" undrade Idra.
"Jodå. Sedan fem år."
"Mysigt ställe."
"Det duger."
Han sneglade ofta nyfiket på henne, men han kunde förstås inte se mycket mer än från näsan och ner av hennes ansikte.
"Kan man få bjuda på ett glas vin? Ni kan behöva lite värme inifrån i vädret där ute", sa han efter en stund.
"Ja, tack."
Han ställde ifrån sig glas och handduk och vände sig till ett av skåpen bakom sig.
Medan han tog fram en flaska vin hörde Idra hur ytterdörren öppnades bakom henne.
"God kväll, fru Zerrzen", sa han vänligt och hällde upp vin åt Idra.
"God kväll, Elgyn", svarade en kvinnoröst.
Kort därpå hördes en lågmäld strid mellan kvinnan och den fete mannen.
Elgyn ställde fram vinglaset åt Idra.
Hon väntade tills paret lämnat krogen innan hon sköt huvan bakåt och tog glaset.
Elgyn kom av sig i sitt glaspolerande.
Hon låtsades inte märka något och tog en klunk vin.
"Du... Jag har aldrig sett någon med... Du måste ha rest långt", fick han fram.
"Jag har vandrat en hel del. Men ursprungligen kommer jag från Derden."
Han nickade bara.
"Du då?"
"Eh. Jag har bott här större delen av mitt liv. Först som bonde. Men arbetet var tungt och konkurrensen hård, så jag sålde allt och köpte det här stället."
Hon nickade.
"Får man fråga vad ni heter?" undrade han.
"Idra."
"Ett vackert namn. Är du döpt efter Indra?"
"Sjön i Algarda?"
"Ja."
"Nej. Jag är döpt efter min mor Idrina. Men hon var kanske döpt efter Indra."
"Var din mor också... blond?"
"Ja. Men hennes var lite rödare."
Han nickade.
Idra märkte att Elgyn försökte finna något mer att säga.
Det mullrade till utanför.
"Regnet verkar inte ge med sig. Det tar verkligen emot att behöva skicka ut dig dit... Men den enda säng jag har är min egen. Den är stor nog för två, men du kanske inte skulle gilla sällskapet."
Hon log svagt mot honom innan hon fäste blicken på vinglaset igen.
"Sällskapet är det väl inget fel på. Men det skulle ge intrycket av att jag bara stannade på grund av regnet", sa hon och tog en klunk vin.
Elgyn kom av sig med polerandet igen.
Idra kunde nästan höra hans puls.
"Du kanske skulle stanna även om det slutade regna?"
Idra låtsades fundera några sekunder.
"Det skulle jag nog."
Elgyn svalde.
"Okej. Då kan jag stänga utan dåligt samvete", sa han efter att ha samlat sig lite.
Hans röst var lugn, men Idra kunde höra att det var ett ansträngt lugn.
Elgyn plockade undan lite innan han gick runt bardisken.
Medan han reglade dörren och släkte fotogenlamporna svepte Idra i sig det sista av vinet.
När hon ställde ifrån sig vinglaset stod han och väntade på henne med en lykta i handen.
<<Jag tänker ta och sova nu, så får ni vara helt för er själva,>> sa Sirio och drog sig undan.
Idra följde Elgyn genom en dörr bakom bardisken.
De klev in i hans privata bostad. En enkel boning med handgjorda möbler.
Hon fick ingen större bild av rummet.
Lyktan gav inte mycket ljus och Elgyn gick raka vägen till sovrummet.
Det märktes tydligt att han inte var lika lugn och samlad som han ville utge sig för att vara.

Sovrummet var mycket enkelt.
Sängen var inbyggd i väggen med några små skåp ovanför. Det såg riktigt mysigt ut med ett litet krypin.
Han gjorde en gest mot en stol som stod vid väggen nära sängen. Uppenbarligen var det meningen att hon skulle lägga sina kläder där. Han var säkert rädd att rösten skulle avslöja alla känslorna inom honom om han sa något.
Idra gick bort till stolen och klädde av sig. Hon gjorde sig ingen brådska.
Under tiden ställde Elgyn ifrån sig lyktan och drog av sig sina kläder.
Hon lade sista plagget på stolen när han ställde sig tätt bakom henne.
Han smekte hennes armar och kysste henne i nacken.
Hon testade honom lite genom att stå kvar med ryggen åt honom.
Han visade tålamod genom att inte försöka vända henne eller dra med henne till sängen. Han fortsatte med mjuka kyssar och ömma smekningar.
Till slut vände hon sig om och belönade honom med en lång passionerad kyss.

Idra hade planerat att vara lite passiv och låta honom ta kommandot, men hon ändrade sig snart. Han ansträngde sig verkligen för hennes skull. Hon kände sig bara självisk när hon var passiv, så hon gav sig hän åt stunden utan att hålla tillbaka något.
Det gav verkligen lön för mödan. Elgyn tog henne till höjder hon aldrig upplevt tidigare.
När de till slut föll ihop tillsammans var hon nästan yr av den häftiga blodcirkulationen.
De hämtade andan en stund innan de kröp ihop för att sova.
Idra somnade nästan direkt.
Hon var helt avslappnad.
Att sängen var skön att sova i gjorde nog sitt därtill. Han hade en riktig, dunstoppad madrass och sängkläder av bomull. Det var länge sedan Idra sovit i en sådan säng.
Hon sov djupt hela natten. Så djupt att alla drömmar passerade obemärkta.