Scars

Kapitel 9

Jakes perspektiv
Det har gått två veckor sedan Haylie nästan dog. Hon har legat i koma och jag har inte lämnat hennes sida. Läkarna säger att jag ska prata med henne, att hon kan höra mig och det kan hjälpa henne tillbaka. Jag försöker att visa mig stark men sanningen är att jag sakta, sakta faller sönder utan henne, jag kan inte fungera om hon inte är brevid mig.

Dörren öppnades och in kom Alli. Hon kollade på mig.
- Gå hem, duscha, byt kläder jag kan stanna hos henne, sa hon.
Hon stod lutad mot dörrkarmen med armarna i kors. Jag skakade lugnt på huvudet.
- Jag lämnar henne inte, sa jag kort och bestämt.
- Vad tror du hon skulle säga om hon såg dig nu, sa hon.
- Okej men jag kommer tillbaka om en timma. Ring mig så fort något ändras!!, sa jag och ställde mig upp. Jag kramade henne och kollade på Haylie en sista gång. Hon låg där så fridfullt.
- Ring om något, vad som helst ändras, sa jag igen.
- Jag lovar, sa hon.

I samma sekund som jag stängde dörren till huset så sprack allt. Allt kom på en och samma gång. Jag bara satt på golvet och grät. Tänk om hon inte vaknar, vad ska jag göra då? Tillslut så var tårarna slut och jag satt på golvet en stund innan jag tog en dusch. Klockan var 23:17 när min mobil ringde.
- Ja, sa jag.
- Jake, du måste komma hit snabbt, sa Alli i den andra änden. Jag kunde höra ljudet från sjukhus maskiner som pep och personer som sprang och pratade med varandra.
-Alli vad har hänt?, sa jag och blev allt mer och mer orolig.
- Bara skynda dig hit, sa hon och la på.
Jag sprang till bilen och blev mer och mer orolig. Bara inget har hänt.

Jag stannade bilen och sprang ut. Jag struntade i att stänga bildörren. Jag sprang mot trapporna. 6 våningen, bajs. När jag hade sprungit upp för alla trappor kunde jag höra alla röster och blippande ljud. Jag sprang och sprang. Ljuden blev mer och mer tydliga och jag var fortfarande långt ifrån. När jag bara hade ett hörn kvart kom hon springandes i full fart. När hon såg mig stanna hon. Hennes andning var nästan lika våldsam som min. Tårar rann ner för hennes kind men hon brydde sig inte.
- Jake?, sa hon tyst men tillräckligt högt för att jag skulle höra det.
- Haylie?, sa jag.
Hon sprang mot mig och kastade sig i min famn. Jag kramade om henne och var rädd att om jag släppte så skulle hon försvinna. Hon lutade sig bakom fortfarande i min famn och kysste mig. Hennes läppar var mjuka och varma. Hon la sina armar runt min hals och drog sig närmare mot min kropp. Jag lutade mig bak och kysste henne lätt på pannan.
- Jag älskar dig också, sa jag. Dem orden hade gnagt på mig länge. Hon log och tråkade bort några tårar som hade bestämts sig för att rymma. Helt plötsligt var det som hennes ben stängdes av och hon var nära på att ramla. Jag fångade henne och kom på att hon borde vara i sängs och vila.
- HAYLIE, du kan inte vara uppe och springa? sa jag oroligt.
- Jag mår bra, sa hin och försökte att krångla sig ur mitt grepp. Istället tog jag upp henne och höll henne under knävecken och ryggen och började gå mot hennes rum. När jag kom dit möttes jag av oroliga blickar från en massa sjuksköterskor och läkare.
- Herregud, du borde verkligen inte vara uppe och springa, sa en sjuksköterska som hade kommit fram till oss.
- Dina stygn kan gå upp och du kan förblöda, sa hon och kollade på Haylie. Jag kollade på henne med en blick som sa: MEN ÄR DU INTE RIKTIGT KLOK KVINNA. Hon ryckte lätt på axlarna och kollade oskyldigt på mig. Jag bar in henne på hennes rum och la henne på sägen.
- Ta det lugnt jag tar hand om henne, sa jag till sjuksköterskan som kollade trött på mig, hon nickade och gick långsamt ut.
Jag la mig bredvid Haylie och kollade på henne. Vill du ha mig bredvid henne och hon hoppade undan så att jag fick plats.
-var det som hände, hur många var det som blev skadade, var det någon som dog ,vad hände med min bror? Haylies frågor kom snabbt och jag märkte att hon var orolig.
- Det var bara några som blev skadade och din bror kom undan men hans män dog, sa jag lätt.
- Allt Är mitt fel. Om jag bara hade stannat hade flytt så hade det här aldrig hänt, sa Haylie och hennes röst sprack.
-nej nej nej inget av det här ditt fel om det är någons fel så är det mitt , jag är så glad att du flydde, sa jag snabbt. Hon snyftade och la sitt huvud på min bröstkorg.
- Sov nu, sa jag och strök min hand över hennes hår.
————————————————————
Ursäkta mitt språk men FAAANNN va trött jag blir. Jag skrev och bara hälften av texten publicerades. Om jag ska vara ärlig så börjar jag tappa motivation. Det känns som ingen läser och alla kapitel är bajs och dåliga hela tiden. Jag kommer att fortsätta men det kommer nog att ta en bra stund.
Byeee
//M