VÄNTA PÅ REPRIS (2)- Dante Lindhe

Del 8

Fannys perspektiv

22a april 20:11
Hur blev det egentligen såhär då? Det är ju konstigt hur allt bara kan förändras. Dock har det gått så långt tid sen det var vi. Men för mig spelar det inte någon roll, inte längre.

Jag är ju fortfarande så ensam och tom utan dig.

Tårar göms under mina tunga ögonlock. Jag orkar inte ens öppna dem. Inte nu och kanske inte sen heller.

Sängen har varit mitt näste idag. Jag vill inte gå upp och samtidigt vill jag inte ligga här hela tiden heller. Jag tycker ju bara synd om mig själv, men det kanske jag måste göra? Dock är inte det min grej.

Jag har inte kunnat släppa dig från igår. Det var verkligen du, du pratade med mig. Du tittade på mig, du blev säkert besviken över vad du såg. Jag förstår det isåfall. Fast varför ska du bli besviken? Jag är ju ditt ex av en anledning.

Dock en väldigt dålig anledning.

Om Sakarias aldrig våldtagit mig och om du aldrig sett de sugmärken han lämnade på min hals kanske det skulle vart vi än idag.

På ett sätt tror jag det, jag önska det. Jag var verkligen så bekväm med dig.

Jag minns den kvällen så bra. Den sorgsna blicken i dina vackra ögon när du tittade ner på min hals, jag önskar att det aldrig blivit så.

Jag vågade ju inte berätta sanningen heller, så det kanske är mitt fel också?

Du skrek på mig,mycket. Du var arg men det förstår jag. Om jag bara berättat att det var Sakarias och att det inte var med meningen, hade saker varit annorlunda då?

Kanske hade det de. Men jag var svag, jag är svag.

Nästan ingen vet om Sakarias. Bara Elvira, och det räcker så.

Min säng som är klädda i vita lakan börjar bli extra ensam nu.

Ska jag kanske ringa dig? Har du ens kvar samma nummer?

Jag tar upp min mobil. Vad fan håller jag på med?

Jag går in på kontakter. Jag trycker på ditt nummer, jag ringer.

Jag sätter på högtalaren och låter signalerna passera.

Vad fan håller jag på med?

Jag ringer ju dig.

Du har kvar samma nummer.

Jag måste lägga på.

"hej det är Dante"
Jag hör din röst. Den är lika vacker som alltid.

Vad fan ska jag säga då? Vad tänker du ens Fanny?

"aa hej det är Fanny", säger jag.

"aha oj tja", du låter chockerad.

Jag förstår det.

"har något hänt", säger du oroligt.
Det låter nästan som du bryr dig.

Jag kan inte hålla det längre.

Jag brister ut i tårar. Din röst är kanske det som får det att spricka. Men samtidigt är din röst det finaste jag någonsin hört.

"hallå", du låter orolig.

Men jag får inte fram några ord, tårarna bara rinner.

"är du hemma", säger han sedan.

Jag nickar men inser att han inte alls kan se det.

"ja", får jag fram mellan alla tårar.

Herregud han måste ju tycka jag är värsta psykfallet. Vem ringer ens såhär?

"jag är där om 10", säger han innan samtalet avbryts.

Mitt hjärta stannar, ursäkta?

Jag tittar ned på min mobil, han la på.

Vad fan sa han nyss? Kommer han hit?

Det är som hela världen stannar. Det är bara jag i mitt sovrum, helt förstörd.

Varför kommer han ens? Varför bryr han sig?

Det har ju gått så långt tid.

Men jag känner mig lättad, han är min hjälte.

Dante, Dante Lindhe, Dante Sebastian Lindhe.