VÄNTA PÅ REPRIS (2)- Dante Lindhe

Del 10

Fannys perspektiv

23e april 09:03
Jag är vaken. Men jag vill inte gå upp. Så jag har mina ögonlock stängda, låter mig själv låtsas sova. Bara en liten stund iallafall.

Tankarna går ingen annanstans än till gårdagen. Dante stannade här hos mig. Vi såg nån konstig film i soffan innan han erbjöd sig att sova över. Jag sa såklart ja, för jag kunde inte säga nej. Inte till Dante.

Vi la oss tillsammans i min stora säng som vanligtvis alltid känns så ensam. Jag ångrar kanske att jag inte köpte en mindre, då kanske jag inte känt mig så ensam.

Men det var inte ensamt. Dante låg bredvid mig, hela natten. Jag har inte kunnat sova så bra på länge. Men det var så tryggt. Dantes armar runt min midja. Dock vet jag inte om han gjorde det med flit eller i sömnen, jag skulle gissa sömnen.

Paniken slår mig för ett ögonblick. Jag öppnar snabbt ögonen. Som jag trodde, han är inte kvar.

Platsen bredvid mig i sängen som känns så trygg genom natten är nu lika ensam som vanligt. Paniken går genom kroppen. Han har lämnat. Men det är ju inte så att det skulle bli mer än såhär.

Jag är bara så obekväm med att vara ensam, för det känns som jag alltid är och har varit det.

Jag reser mig upp ur sängen med tårar i ögonen. Jag kan inte hjälpa det att känna mig dissad.

Jag väljer att undvika min spegelbild. Jag orkar inte ens se på mig själv, jag är bara o nöjd med resultatet ändå.

Jag öppnar garderoben och tar fram mina lila palm angels trackpants och drar snabbt på mig dem. Den svarta t shirten som jag redan har på min överkropp låter jag sitta på.

Jag går ut från mitt stökiga rum och in i köket. Det är så tomt. Lägenheten är tyst, väldigt tyst.

Även fast jag inte vill så kan jag inte låta bli att känna mig besviken. För någon del i mig trodde att han skulle stanna, att vi kanske skulle äta frukost tillsammans och prata. Men så blev det inte och varför trodde jag det egentligen. Han kom bara hit för han tyckte synd om mig, det måste varit så.

Ringsignalen från min mobil avbryter mitt tomma stirrande ut över köket. Jag drar upp min mobil som jag lyckats få med mig i handen när jag lämnade sovrummet.

"Dante Lindhe"

Hjärtat slår några dubbla slag. Vad vill han mig nu? Han har ju just lämnat mig ensam här.

Men jag svarar ändå, kanske av nyfikenhet men kanske också för jag vill.

"ja hallå det är fanny", mumlar jag i luren.
Jag vet ju att det är han, men jag låtsas som jag inte sett.

"hej det är dante"
Hans röst är så vacker.

Det blir tyst, jag väntar på att han ska säga något mer. Jag hoppas han gör det också så jag slipper. Det var ju faktiskt han som ringde.

"jag är i studion", säger han.
Ville han be om ursäkt eller vadå?

"aha okej"

"ja jag tänkte bara om du kanske undrar vart jag var", säger han.

"mm det gjorde jag nog", mumlar jag.

Det blir tyst en stund. Ska jag säga något?

"hur som helst undrar jag en sak", säger han glatt.

"mhm", mumlar jag.

Jag börjar stressat gå runt i köket. Ja jag blir stressad av att prata med honom, det är ju faktiskt Dante.

"Axel ska ha en grillfest ikväll och jag eller vi alla undrar om du vill komma"; säger han.

Jag stannar upp i köket. Solen från det lilla fönstret lyser in på mig.

"ehm"
"eller ja jag"
Jag tystnar. Säg det bara Fanny???

"ja gärna", säger jag.

Han skrattar svagt vilket får mig att le.

"du hittar ju dit och kom vid typ nio eller nått", säger han.

Jag ler.

"absolut", säger jag.

"då ses vi", säger han.

"vi ses", säger jag innan jag lägger på.

Jag stirrar ut genom fönstret. Leendet på mina läppar blir större och större.

Vad ska jag ha på mig? Dante ska ju se mig så jag måste tänka till.