VÄNTA PÅ REPRIS (2)- Dante Lindhe

35

Fannys perspektiv
Jag vet att han snart är här.
Snart kommer jag behöva prata med honom.
Jag är arg, men ändå inte.

Jag vet inte ens vad jag ska säga till honom

Vad vill jag ens själv?

Det känns som gamla Dante är tillbaka. Han som sviker mig om och om igen.

Kanske var det inte så smart att gå tillbaka till Dante.

Eller så är det bara ångesten som kryper ikapp mig nu. 

Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre.

Jag känner mig så ensam. Så fruktansvärt ensam.

Det känns som alla går emot mig. Som jag står ensam och måste kämpa för mig.

Jag övertänker bara så mycket.

Men jag vill vara med Dante. Mest av allt. Fan.

Det kanske är rätt, men inte hållbart.

Jag drar på mig en svart stor sweatshirt som jag använder som klänning. Till det tar jag på mig min silvriga kedja runt halsen samt mina armband.

Jag sätter i örhängen i de 5 totala hålen jag har på båda öronen. 3 på ett och 2 på ett.

Jag låter mitt hår vara och skiter i sminket.

Jag tar fram vinet jag har i kylen och häller upp ett glas.

Jag tar några klunkar och njuter av den bäska smaken Åka nerför stupen.

Jag drömmer mig bort för ett tag. Glömmer ångesten som ilar i hela min kropp.

Det ringer på dörren och jag hoppar till. Nästan så jag tappar vinglaset på parkettgolvet.

Jag ställer med skakiga fingrar ner glaset på diskbänken och rör mig till ytterdörren.

Jag vet exakt vem som står bakom den ute i mitt trapphus.

Jag öppnar dörren och har inte fel.

Han ler svagt, jag besvarar.

Fan.