VÄNTA PÅ REPRIS (2)- Dante Lindhe

34

Fannys perspektiv
Jag tar ett djupt bloss av min cigg mellan fingrarna.

Jag har rökt så mycket på senaste tiden att jag skulle kunna ta hela ciggen i bara ett bloss. Så känns de iallfall.

4 dagar har gått sen Noels fest. Jag har räknat varje minut sen dess. Inte kunnat sova på nätterna heller. Ett genomsnitt på 2 timmar per natt.

Jag kan inte sluta tänka på det som hände. Hur situationen såg ut. Alla ord som utbyttes och det jag såg.

Dante har försökt ringa mig varje dag och smsa. Men ja mg har inte svarat. Jag vill svara honom, men jag orkar inte.

Han har fuckat upp det så himla många gånger mellan oss nu. Samtidigt som jag vill ha honom mer än allt så kan jag inte låta mitt förstånd passera.

Han har sårat mig så himla många gånger. Han lovade att inte göra de igen. Men kolla bara på mig nu.

Mobilen på bordet på min balkong vibrerar konstant.

Jag klickar nästan av ljudet av rutin tills jag ser att det inte är Dante. Det är Noel.

Jag drar tummen över skärmen och lägger mobilen mot mitt högra öra. I vänster hand tar jag ännu ett bloss av ciggen.

"Hallå", noels röst hörs på andra sidan luren.
Jag tittar ut över utsikten jag har från min balkong. Här sitter jag på en av de 2 gröna stolarna.

Solen håller på att gå ner och en sån här stund är nog vad folk önskar sig. Även jag.

"Hej" mumlar jag med ciggen mellan läpparna.

"Du måste prata med Dante", säger Noel.

Jag suckar.

"Var det därför du ringde?", frågar jag halvt irriterat.

"Ja men de finns andra saker också", svarar han.

"Då kan du gärna gå in på den andra sakerna", säger jag och biter svagt i min läpp.

Jag vill höra om Dante.

"Jag vet att jag inte borde ringa dig och typ pressa dig, det är fett kefft av mig. Men Dante mår piss asså Fanny du måste snacka med honom, han är så fucking ledsen", säger Noel.

Jag kan nästan höra ångesten och paniken i hans röst. Jag förstår honom. Det är ju hans bästavän.

"Är du med honom", säger jag. Utan att tänka mig för.

"Ja han är inne i studion", säger han.

Jag hör hoppet på hans röst.

"Ge han luren", säger jag kort.

Jag hör hur Noel tappar andan för en sekund innan hans steg hörs snabbt rusa genom korridoren där jag antar han står.

Jag hör han öppna en dörr och rösterna som precis haft en livlig diskussion blir tysta.

"Dante det är till dig", säger Noel.

Hans namn får mitt hjärta att hoppa över ett slag.

"Jag är inte tid jag håller på och skriver min del", säger Dante.

Jag hör honom svagt. Hans röst gör så mitt hjärta flyger ut ur kroppen. Så känns det iallfall.

"Jag tror du vill ta det här", mumlar Noel.

Dante suckar tyst innan det brusar lite i luren. Jag hör en dörr öppnas och stängas och jag antar att han nu står ute i korridoren.

"Hej detta är Dante Lindhe, vem är det jag pratar med", hans röst får mitt hjärta att stanna på riktigt. Det är som hela Södermalm stannar upp framför mina ögon här på balkongen. Som att solnedgången stannar.

"Det är jag", får jag ur mig. Nästan som en viskning.

Det blir knäpptyst på andra sidan luren.
Sekunder efter sekunder går.

"Hej", säger han till slut.
"Hur mår du", lägger han till.

"Skit, hur mår du", svarar jag.

"Samma här", säger han.

"Jag saknar dig", säger han.

Mitt hjärta går sönder ännu mer. Jag saknar honom mer än allt.

"Du lovar mig saker som du inte kan hålla, jag kan inte vara med en kille som går till andra tjejer Dante", säger jag.

En tår faller nerför min kind.

"Jag är inte det Fanny. Jag vill bara vara med dig. Jag hade inte tänkt och göra något med den där bruden. Min pappas grav. ", säger han allvarligt.

Det sista han säger får mig att sluta tveka. Jag vet att han aldrig skulle ljuga på sin pappas grav.

"Okej", mumlar jag.

"Snälla kan vi bara träffas och prata", frågar han.

"Jag vet inte Dante. Det kanske bara är bäst att vi inte ses", säger jag.

"Okej", svarar han kort.

Det blir tyst. Det är så tyst att jag skulle kunna tro att han har ljud av.

"då hörs vi väl inte då", säger han.

Det han säger gör mig panikslagen.

"Sluta", får jag ur mig.

"Vad? Du ville ju ha det så", svarar han drygt.

"När slutar du", frågar jag.

"Nu", mumlar han.

"Kom till mig", säger jag.

"Jag är där om 15", säger han.

Jag hinner inte svara innan han har lagt på samtalet. Jag tar upp en ny cigg från det blåa camel paketet och fimpar min gamla.

Jag tänder den mellan läpparna och drar in den ångestdämpande giftiga röken som jag snabbt blåser ut igen.

Jag andas kraftigt ut. Tittar ut över alla taken som täcker Södermalms bild av himlen. 

Jag vet att jag behöver prata med Dante. Ångesten har ätit upp mig i 4 dagar och det gör den fortfarande.

Jag behöver honom. Jag vet det. Men det är något jag inte vill erkänna, för han fuckar alltid upp det och jag förlåter honom alltid. Då förstår han aldrig att han gjort fel. Men den här gången kanske det är annorlunda. Jag har ignorerat honom. Jag har visat att jag inte är okej med det han gjorde.

Jag måste bara leva nu och dö sen.