Runaway bride - Dante Lindhe

S P E G E L N

˚ ༘✶ ⋆｡˚ ⁀➷
D A N T E S P E R S P E K T I V

Helvete. Jag hade inte sett Wilma sen senaste inlägget och det var nu ett dygn sedan. Hoppas inget hade hänt henne för då skulle jag aldrig förlåta mig själv. Jag var den som hade startat detta från första början och det kändes hemskt, men jag lovar jag hade bra intentioner, för mig iallafall. Jag ville ha Wilma för mig själv, inte på ett kontrollerande sätt. Jag hade inga problem med att han och hon kanske skulle bli vänner igen, jag ville ha ett bråk och att de skulle falla isär, eller inte falla isär men att de skulle komma ifrån varandra en stund. För jag visste att Wilma gillade Ludwig och Ludwig lika så, kalla mig osäker men jag ville vara den enda. Jag gjorde det på ett dåligt sätt, att berätta om något som jag inte ens visste allt om. Men jag visste att detta var en grej som Ludwig inte kunde ta Wilmas sida i eftersom det viktigaste för honom var hans lillasyster och mamma.

Jag fattade ju nu att allt blev piss och jag ännu en gång uppförde mig som ett as. Men jag gjorde det för mig och Wilma. För oss. För vår framtid. Men jag hade på samma gång förstört allt fint vi någonsin haft.

Det är inte min uppgift att kolla om Wilma mådde bra, det fanns människor som hade mer rätt att göra det än jag. Men ingen av hennes vänner hade gjort det och jag började bli orolig.
Wilmas mamma jobbade inte så mycket, några perioder då och då så stannar hon hemma efter att Anton omkom. Hennes mående sviktade rejält i vissa perioder. Så istället för att knacka på ytterdörren så klättrade jag upp till Wilmas fönster och knackade på.
Synen jag fick på andra sidan var något jag helst inte ville se, Wilma blev panikslagen när hon såg mig. Hon var blek och kändes väldigt stressad. Som att hon letade efter något eller försökte dölja något innan hon kunde släppa in mig. "Wilma, snälla släpp in mig" sa jag och hoppades på att hon hörde in. Hon tog snabbt upp en liten vit handduk från golvet som hon antagligen hittat precis och lindade in sin högra hand. Jag la märke till att hon öppnade fönstret med vänster hand. Det kändes som mitt hjärta stannade.

Hon var inte sig själv, inte alls. Hon var tyst och kändes skör, som glas, som att om något mer skulle hända skulle hon förstöras. Men det var något som gjorde mig mest orolig, att hon dolde hennes högra hand, hon gömde den bakom sin rygg.
Hennes rum var stökigt, det var massa saker på golvet och även om jag aldrig hade varit i hennes rum så såg jag var allt egentligen skulle varit. Massa böcker på golvet som egentligen skulle vara i hennes bokhylla och massa pennor o papper som egentligen skulle varit på hennes skrivbord. Jag scannade resten av rummet och det var då jag såg spegeln, den spegeln som var krossad av en knytnäve. Det kändes som att något inuti mig dog när jag insåg vad hon gjort, det var mitt fel att hon hade skadat sig själv.

Jag vände mig om mot henne med ett ledsamt uttryck på mitt ansikte, hon skakade på huvudet och började putta bort mig, hon ville att jag skulle försvinna och jag kunde inte klandra henne. "Nu bryr du dig, när du ser lite blod och krossat glas. Men inte när jag berättade om hela mitt liv för dig. Du kan inte välja när du ska vara närvarande i mitt liv Dante"
"Jag är så jävla ledsen Wilma, jag ville bara skydda dig. Jag börjar bli närmare dig och jag vill inte såra dig när det blir för mycket för mig o jag måste dra. Jag är inte bra med känslor" jag tog tag i hennes båda handleder och ser den blodiga handduken, jag tog ett djupt andetag. Det var dags.
"Förlåt Wilma, jag är en jävla idiot och du förtjänar bättre men jag vill att du ska höra. Att berätta om något sådant till Ludwig var en jävligt dålig idé och jag vet det, jag visste ju inte vad som hade hänt egentligen. Men jag gjorde det inte för att jag hatar dig, jag gillar dig för mycket för att se dig gilla någon annan" Wilma ryckte inte bort sina händer, hade hon förlåtit mig. Hon kollade upp från marken och in i mina ögon. Hon hade inget uttryck på sitt ansikte så jag visste inte vad hon tänkte just nu.
"Du kunde bara ha prata med mig innan du gjorde det Dante. För du är den enda jag vill ha"

Det kändes som tiden stannade och att hela världen stängdes ute. Det var bara jag och Wilma som kollade in i varandras ögon. Vi gjorde inget annat, vi bara stod där för det var det enda vi kände för. Vi visste våra känslor för varandra och behövde inte bevisa det på något sätt.

"Vad i helvete har du gjort Dante?"