Runaway bride - Dante Lindhe

T Y S T

˚ ༘✶ ⋆｡˚ ⁀➷
D A N T E S  P E R S P E K T I V

Jag måste erkänna att jag hade gjort ett stort misstag att börja tänka på Wilma. Det var väl för några veckor sen hon började hamna i mina tankar och nu försvann hon inte. Jag och Wilma hade hittat varandra, men såklart behövde jag sumpa det. Vi hade ju snackat innan men jag tror att jag på något sätt sabbat allt.

Tänkte hon att det kunde bli vi igen? Eller vi var ju inte ens något så varför tänkte jag såhär helt plötsligt. Vad gjorde hon just nu? Vilken lektion hade hon just nu? Tänkte hon på mig?

"Släpp mig din jävla idiot"
"Vad är det du inte fattar va tyst"
"Snälla sluta, du behöver inte göra detta"
"Du måste vara tyst, folk kan höra dig idiot. Dessutom är vi bara här för att du inte kan knipa igen"
"Jag har inte sagt något till någon. Jag lovar"
"Inte ens till din pojkvän"
"Nu blev du tyst prinsessan"
"Hur visste du det?"
"Enkelt, jag hörde er Wilma"
"Du är sjuk. En jävla stalker. Låt mig vara"
"Jag begär bara en grej ifrån dig håll fucking tyst. Inget snack till västragossip"
"Jag lovar... Jag lovar... Jag lovar... Släpp"

Jag hörde hennes röst. Jag var osäker först men efter jag hade ställt mig vid dörren och hörde hela konversationen. Det var Wilma och Oscar. Jag ville låta Wilma klara sig själv, visa att jag litade på henne. Men när jag hörde paniken i hennes röst och då kunde jag inte stå där och lyssna när en tjej jag bryr mig om blir plågad.

Jag tryckte ner dörrhandtaget försiktigt och smög in. Jag såg in i Wilmas rädda ögon, jag höll mitt pekfinger över munnen. Hon nickade försiktigt, nästan omärkbart. När jag kommit till katedern där Oscar låg över henne så puttade jag ner honom och slog ett slag mot honom. Wilma sprang upp från katedern och lyfte upp en kniv hon antagligen blivit hotad med.

Hon gav mig kniven diskret när Oscars huvud var mot golvet efter ett av slagen. Men han ställde sig upp väldigt fort efteråt antagligen för att överraska mig. Men jag tryckte istället upp Oscar mot väggen med kniven mot hans strupe.

"Rör du Wilma en gång till så är du död fattar du" sa jag argt.
"Varför inte hugga mig nu bara. Kom igen Dante jag väntar"
Tro mig det var allt jag ville så jag höjde kniven.
Det skrämde mig inte ens, han förtjänade det. Innan jag gjorde mitt första utfall mot honom så avbröt Wilma mig.
"Vafan gör du Dante. Sluta har du blivit knäpp"
Jag backade men hade fortfarande kniven i ett stadigt grepp, ifall han skulle försöka med något.
"Tur att du hade någon som sa till dig där Dante, det hade kunnat sluta riktigt illa. Du skulle kunnat mörda mig, kanske få fängelse och inte se Wilma igen. Sorgligt. Men en sak ska ni ha klart för er, ingen kommer stoppa mig tills jag fått er att splittras. Om jag i sådana fall måste döda någon för att jag ska kunna ta med den här hemligheten till graven" han sa den där meningen och gick oberört därifrån. Men vad han precis hade sagt stannade kvar i rummet och lämnade kvar en obehaglig känsla i hela kroppen.