Runaway bride - Dante Lindhe

M I D D A G

˚ ༘✶ ⋆｡˚ ⁀➷ " H O P P A S C A R B O N A R A funkar bra Wilma" sa Dantes mamma och jag nickade nöjt. Min favoritmat. Gulligt att Dante visste det, för att det kunde han inte veta om han inte scrollat ner långt på min Instagram.

Jag befann mig just nu på en middag hos Dantes familj och efter den så skulle vi på Amandas fest. Det skulle ta ett tag innan maten var klar. Så då kunde jag gå med Dante till hans rum och byta om till festkläderna jag skulle ha senare. Rummet var välstädat och ganska kalt, han hade inte så mycket på väggarna och det var samma vita färg i hela rummet. Det var inte heller så stort men det gjorde sovrummet mysigt. Det fanns en säng, ett skrivbord och en garderob. På skrivbordet fanns ett pennställ med bläckpennor och en svart tjock anteckningsbok, det var nog den som stack ut mest i rummet. Även om den intresserade mig tänkte jag inte fråga var det var för något. Ville inte tränga mig på honom.
Istället tog jag fram kläderna från min väska och gick in på toaletten bredvid Dantes rum. Jag kunde lika gärna bytt om inne i hans rum men jag ville ju ge honom en överraskning. Hade ju trots allt tagit en outfit som jag trodde att han skulle gilla.

Med den tighta långärmade rödglittriga toppen som var urringad och en kort åtsittande svart kjol kom jag in i rummet igen. Dante vände sig om från sitt skrivbord som stod mot fönstret vinklat bort från dörren. Han bet sig i läppen och scannade av min kropp från topp till tå. Det tog ett bra tag innan Dante sa något till mig.
"Du är så jävla snygg, man kan ju inte hålla händerna i styr" sa han och höll om min midja bestämt. Jag kysste honom och han började hångla med mig.
Hans händer vandrade runt på min kropp medans han kysste mig hårt.
"Mamma är väldigt noga när någon annan ska äta hennes mat. Vi hinner en omgång" sa han medans han och puttade ner mig försiktigt i hans bekväma säng. Detta var anledningen till att jag inte låg med folk på ett bra tag. På grund av Oscar, jag ville inte sätta mig i en situation där folk inte lyssnar på vad jag vill och bara tänker på sig själva. Bli manipulerad in till något. Usch.
Men Dante var inte som Oscar, han skulle förstå. Så när jag berättade att det kändes opassande när hans mamma var där nere och skulle kunna höra oss så släppte han taget om mig och log. Han hade lyssnat.
"Asså ser jag typ för lättklädd ut för en middag med din mamma liksom. Kanske borde klätt om efter middagen istället"
"Du är jättefin. Men känns det inte bra så kan du låna en tröja av mig Wilma" jag nickade och han öppnade sin garderob.

Med Dantes gråa collegetröja gick jag ner för trappan med Dante i hälarna. Vid matbordet satt redan Dantes lillebror som jag hade träffat på sjukhuset för några dagar sedan, han hette Sam. När han gav mig en konstig blick när han såg mig och kollade sedan på Dante.
"Vem är det där Dante?" sa han och innan jag hann presentera mig så började Dante prata. "Det här är min flickvän Wilma, du får vara snäll emot henne" vi satte oss ner och då kom Dantes storebror till matbordet.
"Tja Adam" hälsade han på mig och sträckte fram sin hand till mig och jag hälsade tillbaka. "Detta verkar ju ändå seriöst Wilma. Jag har sett många av Dantes hemsläp men ingen har hamnat på en familjemiddag. Grattis" Adams kommentar gjorde mig lite obekväm, ska inte ljuga.
"Adam, taskigt. Sluta skämma ut din bror" sa Dantes mamma och Adam suckade.

"Jag känner typ igen dig Wilma, vad heter du i efternamn" frågade Dantes storebror.
"Hedin" svarade jag enkelt och det såg ut som något hände inuti honom.
"Men gud du är ju Antons lillasyrra. Det här är ju Wille, mamma. Minns du, Wilma var ju med på alla våra matcher. Du var ju typ vår maskot" sa han och jag nickade försiktigt.
"Nämen vilket sammanträffande. Spelar han fortfarande handboll? Det var väl det han bytte ut fotbollen mot" frågade Dantes mamma och jag kollade ner i maten och åt några tuggor av pastan.
"Han... Han är död, han dog för två år sedan" det blev tyst och alla åt istället i tystnad.
"Förlåt Wilma, jag hade verkligen ingen aning. Men det är väl skönt att du kan prata med någon som Dante om det. Han måste vara väldigt förstående, jag menar han har gått igenom samma sak ändå" Dante spände sina käkar och efter några sekunder så smäller det i ytterdörren.
"Hade han inte berättat för dig eller" frågade Dantes mamma och jag skakade på huvudet.
Resten av middagen åt vi i tystnad, eller Sam berättade om sin dag på dagis men resterande var tysta. När jag var klar med maten ursäktade jag mig och gick upp på Dantes rum.

Jag hade tagit fram min necessär med smink och började bättra på mitt smink till festen. Det var kanske naivt att tänka att jag och Dante skulle på festen. Han var inte ens här och jag hade ingen aning var han var heller. Jag hade flyttat på Dantes skrivbok och den låg  nu i slutet av skrivbordet. Jag hade gjort om min vardagliga sminkning till en festsminkning, sedan skulle jag bara locka mitt hår och när jag knuffade sminket till sidan så locktången skulle få plats. Så ramlade hans anteckningsbok i golvet. Jag tog upp den, så han inte trodde att jag hade kollat i den. Boken hade ramlat så pärmarna låg åt två sidor och när jag skulle vända på den o stänga den så ser jag en liten text. Antagligen en låttext för det var sånt han skrev.

Mamma, du är helt perfekt, fick agera mor och far.
Du får aldrig lämna mig, jag dör nog om du lämnar snart.

"Vad fan gör du Wilma" sa Dante som precis hade kommit in i rummet.

I början av vårat samtal så var han mest aggressiv och gick till attack, men det kunde jag faktiskt fatta. Jag hade snokat i hans grejer och något han inte ville skulle komma ut hade kommit ut. Men efter några kramar, lite hångel och tröstande, från min sida. Så berättade han om sin tragiska historia av sin pappa. Dantes familj hade en gång i tiden varit rik, men det var mest hans pappas förtjänst. I början av hans liv var pappan närvarande, men när Dante fyllde 10 så blev hans pappa mer och mer frånvarande. När han sorgligt nog dog så gick inte testamentet till varken Dantes mamma eller barnen. Pengarna gick till kvinnan han bedragit mamman med och hans halvbror. Som han inte visste fanns. Enda sen dess hade Dantes mamma varit hans superhjälte och alltid funnits där. Trots mammans massa olika jobb och en trång lägenhet som dem tvingats flytta till så ville Dante aldrig därifrån. Dante hade fått någon typ av separationsångest och var ständigt rädd att hans mamma också skulle lämna.
Han sa att texten absolut inte handlade om mig och bara sin mamma, men det var inget jag trodde på. Lämnar snart. Dantes mamma såg inte ut som att han ville lämna sina barn, hon älskade sina barn det såg man. Den delen handlade om mig. Jag trodde att jag hade ändrat mitt beslut.

"Jag flyttar inte Dante, stannar här hos dig"