Runaway bride - Dante Lindhe

F L I C K V Ä N

˚ ༘✶ ⋆｡˚ ⁀➷
D A N T E S P E R S P E K T I V

Wilma ska flytta. Min Wilma skulle flytta, det var hon som sa det. En mening jag inte trodde att jag skulle höra. Jag ångrade precis allt när hon sa den meningen, jag vet inte vad jag ångrade mest.

Att jag varit feg och stuckit flera gånger istället för att bygga upp Wilmas tillit. Eller att jag lät mig själv bygga upp känslor för henne.

Det spelade ingen roll om jag var kär i henne så varför skulle jag säga det till henne nu, det var ingen bra timing. Trots att det var allt jag ville göra. För jag var så kär i henne, men det spelade ingen roll för hon skulle flytta flera hundra mil ifrån mig. Wilma skulle verkligen dra ifrån mig, hon sa att hon kanske skulle bo kvar med sin pappa men jag fattade att det inte skulle hända.

Kanske var det bra att Wilma skulle flytta, att hon kunde rymma medans hon kunde. Inte känna sig tvingad att stanna för att hon var rädd att såra mig. För hon visste inte hur fucked up jag var, inget jag ville snacka om.

"Antar att det är över nu" sa jag och försökte hejda tårarna, jag gjorde ett bra resultat för det var inget som Wilma märkte.
"Vadå, så vi ska bara undvika varandra i tre månader. Det är sista november nu och jag flyttar i februari isåfall. Det är väldigt länge och det där spanska projektet har vi två lektioner kvar på"
"Jag vill bara inte såra dig och göra det värre för dig när du väl flyttar" jag trodde nog att den kommentaren var lika mycket för mig som för henne.
"Det är väl ändå värre att vi bara ska börja ignorera varandra i flera månader"
"Jag klarar nog inte av distans, skulle sakna dig alldeles för mycket"
"Du övertänker, vi får se hur det blir sen när det händer"
"Wilma?" jag skulle precis fråga den svåraste frågan någonsin, hon kollade emot mig.
"Jag vill göra dessa månaderna till de bästa i mitt liv. Vill du göra det med mig, vill du bli min flickvän?"
"Behöver du ens fråga den frågan? Det var ju jag som bokstavligen övertalade dig till att fråga den frågan. Men ja, jag vill gärna bli din flickvän" sa Wilma och skrattade.

Hennes skratt var vackert, hon var vacker och jag kunde inte fatta att hon var min. Men det gjorde mig ledsen att hon inte skulle vara min tjej särskilt länge. Jag ville ha Wilma för alltid. I värsta fall får jag väl flytta med henne till Göteborg.