Evig Natt

Kapitel 1

Ett kvävande mörker drog in över den lilla byn. Det tycktes suga ut allt ljus och värme och lämnade invånarna frusna ända in i själen. Granarna tornade olycksbådande upp över byn. De visste alla vad det var som lurade i skuggorna efter mörkrets inbrott. Tätt tillsammans i klungor rörde de sig mot den stora samlingsbyggnaden i byns mitt. Så många som möjligt hade facklor som tappert kämpade för att lysa upp mörkret, de som inte hade facklor gick tätt ihop med de som hade. Väl inövat såg byborna till att ingen blev kvarlämnad, de visste alla vad för öde som väntade för den som lämnades kvar.

Väl inne barrikaderar de stora portarna och facklor och ljus tändes för att tvinga bort mörkret och lugna de nervösa människorna. Fönstren bommades för och till slut kunde de ta en lättnadens suck och andas ut. Raskt utsågs ett nytt vaktlag att hålla ett öga på människorna och se till att facklor och ljus under inga omständigheter slocknade under natten. Minsta slarv kunde resultera i en hel bys utplåning, de hade sett det förr i grannbyarna och var fast beslutna att det inte skulle hända dem.

En efter en somnade de utmattade byborna, mitt ibland dem låg Klara som ensam överlevare från en av grannbyarna. Klara var ung, blond och tyst. Hon var väl beskyddad av de andra byborna som tagit in henne som sin egen när hennes egen familj dog. Deras beskyddarinstinkter tog raskt överhanden och de såg till att hon inte fattades något. Hon blev byns gemensamma dotter och syster.

Nära Klara stod Jen tyst vakande. Ända sedan Klara kommit till dem hade Jen funnits där, nära och beskyddande. En vakande skugga som Klara hade lärt sig att lita på med vissheten att hon alltid skulle finnas där. Jen tog en tyst sista blick omkring sig innan hon la sig på tältsängen bredvid Klara. De andra visste att var Klara än låg skulle Jen ligga bredvid. Det var bara så och alla accepterade det utan större protester. Snart sov alla förutom vaktlaget som vaksamt strosade mellan fackla till fackla och ljus till ljus.