Evig Natt

Kapitel 13

Klaras mun blev torr och hennes ögon blev stora av fasa. "Men är inte livet heligt? Det är ju det de präntat in i oss sen barnsben!" utropade hon. Jen nickade. "Det var nog det som räddade livet på dig. Det är inte ofta man kan rättfärdiga att ta en människas liv i dessa tider. Ännu mer sällan en liten bebis. Men vi har hållit ögonen på dig." Klara sneglade på Jen. Var det därför hon alltid var så nära till hands? Jen såg hennes blick och fnös. "Jag ser vad du tänker. Ja det är därför jag är så beskyddande mot dig. Men det är för att skydda dig från de andra, inte tvärtom." 

De hörde ett torrt skrockande hördes bakom dem. Charlotte, en av de äldre i byn hade tjuvlyssnat på deras samtal. "Ända sedan dagen vi tog in dig har hon vakat över dig. Säkert sex bybor som försökt skada dig har ett minnesmärke eller två efter att Jen varit i farten. Du är skyldig henne ditt liv flera gånger om, flicka." Jen ryckte blygsamt på axlarna. "Snarare elva." hon flinade. "James har två bara för att han är en röv." Klaras hjärna gick på högvarv. "Varför har du inte sagt något?" frågade hon anklagande och försökte rycka åt sig sin hand. Jen höll den i ett järn grepp och hyssjade sin blonda skyddsling. 

"De får inte veta. Skuggmärkta personer har ett rykte om sig att vara speciella. Det händerså sällan att vi vet inte vilka legender som stämmer och vilka som bara är sagor.Enligt vissa har skuggmärkta människor krafter som ingen kan förutse. Enligt andraså är de som vilken annan människa som helst, de hade bara tur och överlevde. Var argom du vill, men jag måste skydda dig." Klara blängde på henne. "Dubehöver inte hålla min hand för att skydda mig." väste hon. "Dessutom, om nu legenden stämmer som du sa så kanske jag inte behöver skyddas!" 

Jen vred på huvudet och tittade henne stint i ögonen. "Du kanske inte behöver skyddas från det som lurar i mörkret. Men det som vandrar vid vårsida är en annan femma." hennes röst var hård och hon vägrade släppa Klaras hand. En till röst avbröt deras gräl, en som både Klara och Jen hatade med passion. Rösten var sliskigt söt och insinuerande och James gled in bredvid dem. "Trubbel i paradiset?" frågade han med ett äckligt flin. Flickorna blängde på honom och låtsades inte om honom. Hans leende försvann och han betraktade flickorna irriterat. Precis när han öppnade munnen för att säga något hördes ett till skrik av skräck och smärta. Mörkret hade skördat ännu ett offer som kommit för långt från eldens skyddande sken. James bleknade och fortsatte gå med huvudet nedböjt, desperat att inte bli dess nästa offer.