Kapitel 12

1 0 0
                                    


Klara tittade nyfiket på kvinnan med krigsmålning och de hårda grå ögonen. Någonting med henne var annorlunda jämfört med Steve och de andra. Hon tog ett djupt andetag och rörde lätt vid kvinnans axel. "Vad heter du?" frågade hon. Kvinnan ryckte till och drog halvt en kniv innan hon insåg att det inte var en hotfull situation. Hon var tyst en stund, som om hon funderade på om hon skulle svara eller inte. "Alissa." hördes den mörka rösten säga innan Alissa skyndade fram utan att bry sig om att hon knuffade vissa ut vägen.

Klara och Jen gick i tystnad en stund, var och en i egna tankar. "Jen" Klaras röst var låg. "Varför anstränger ni er för att skydda mig?" frågade hon med en svag darrning på rösten. Jen kastade en blick på henne. "Vad menar du?" frågade hon nonchalant. Klara puffade lätt på hennes axel. "Han kallade mig för er svaga punkt. Varför är jag det?" Klaras stora blå ögon borrade sig in i Jen och Jen tittade obekvämt bort. När Jen inte svarade puffade Klara till henne lite hårdare. "Vet du vad det innebär att vara skuggmärkt?" frågade Jen tyst. Klara skakade på huvudet utan att släppa henne med blicken. "Inte konstigt, vi pratar inte så mycket om det. Det anses inte vara ett gott omen om man säger så." Hennes blick fastnade i fjärran hon tog ett djupt andetag innan hon fortsatte. "Under natten hörde vi ljud utanför. Skrik. Du har ju hört hur det har varit när vi varit här ute så jag behöver nog inte beskriva för dig. så snart det blev tillräckligt ljust så skyndade vi ut, kanske vi kunde hjälpa ... men det var försent." 

Jen pausade och tänkte tillbaka på morgonen för så länge sen. "En kvinna låg på marken utanför. Hon hade varit gravid men skuggorna hade tagit hennes liv innan hon hunnit föda. Tvillingar- men bara en levde. Det var du." Klaras huvud snurrade. "Men om hon inte hann föda ... "började hon och Jen nickade. "När en kvinna dör med barn i magen stöter kroppen ut fostret. Dött oftast. Men av någon anledning inte du. Du låg och viftade med dina små armar och ben och gnydde av hunger ibland." Klara kände som att hela hennes värld rasade runt henne. Hon hade haft en tvilling, ett syskon. "Vissa av oss tyckte det var bättre att avsluta bebisen innan det började bli ett problem." 

Evig NattWhere stories live. Discover now