Evig Natt

Kapitel 7

Dörrarna slogs upp av ett tjugotal människor som kastade sig in och smällde igen dörrarna efter sig. Deras ögon var hårda och kläderna var av hållbart och glansigt läder. Vapen av olika slag var fästa överallt på deras kroppar. Pistoler, knivar, pilbågar och pilar.

"Nämen, titta! Vad har vi här då?" en man som verkade vara gruppens ledare log mot byborna.

"Jag sa ju att jag såg ett ljus, chefen", en av kvinnorna med djup urringning och hånfull blick mätte byborna med blicken. Föraktfullt knyckte hon på nacken så att håret flög och fnös.

"Vilka är ni?" frågade Siobhan lugnt. Det var bara de som var uppmärksamma som märkte hennes nervositet. Mannen slog sig lätt i huvudet med handflatan, "Men så dum jag är, vi har inte ens presenterat oss!" Han log mot Siobhan. "Mitt namn är Steve, de andra behöver du inte veta namnet på. Vi är ett litet sällskap som bara är på genomresa." Han tittade sig omkring. "Det här ser ju trevligt ut. Får vi lite mat och vila så går vi imorgon." föreslog han med ett charmigt leende. Siobhan och mannen betraktade varandra under tystnad. Till slut log hon spänt och nickade. "Jag visar var ni kan ha ert läger ... " började hon men blev genast avbruten av Steve. "Här blir bra." Hans röst hade en slutgiltighet som inte tålde motsägelser. Männen och kvinnorna i hans sällskap la handen på sina vapen och stämningen blev tjock som smör. 

Siobhan kastade en snabb blick på Jen som nickade knappt märkbart. Klara tittade frågande mellan de två, varför gav Jen sitt godkännande till detta? "Självklart," nickade Siobhan, "James och Jim, eftersom att ni var så vänliga och släppte in våra ... gäster, så kan ni gå och hämta sängkläder och sängar till dem." De båda männen tittade surmulet på henne men gick utan protester till förrådet.

Stämningen var tryckt resten av kvällen och Klara märkte att Jen och de andra byborna ansträngde sig extra mycket för att skydda och dölja henne från det nya sällskapet. Klara somnade till slut men Jen låg länge vaken och betraktade det nya sällskapet. De sov i skift och var lika vaksamma mot byn som byn var mot dem. Steve och en av kvinnorna verkade vara ledarna i sällskapet. De fingrade alldeles för mycket på sina vapen för att Jen skulle vara helt bekväm. Siobhan var lika vaksam som Jen och kastade många oroliga blickar på sällskapet. Till slut sov alla förutom vakterna som sakta gick från fackla till fackla medan de kastade misstänksamma blickar på nykomlingarna.