Evig Natt

Kapitel 9

Den natten vaknade de till ett kaos. Ljusen var till stor del slocknade och facklorna låg i en hög i mitten av rummet. Skrik av skräck och smärta klöste i deras öron och en frän lukt av bränd plast. Den metalliska lukten av blod fick Klara att kippa efter andan och svetten pärlade sig i pannan. Kylan från ett knivblad fick hennes hud att knottra sig och hon svalde hårt. Hon hörde Jen grymta av smärta av ett slag mot kroppen. "Stilla. annars dödar jag dig och din flickvän här." Den kalla rösten tillhörde en av kvinnorna i Steves sällskap. Genast låg hon blick stilla med sina uppspärrade ögon fästa på Jen. Jens mörka ögon blixtrade av ilska och förvirring. 

"Vad tror ni att ni håller på med?" Siobhans röst dånade över folksamlingen. Steve satt på en av sängarna och tuggade långsamt på ett äpple. "Jag trodde det var ganska uppenbart." kommenterade han och smaskade högt. Flera människor från den lilla byn gav honom en äcklad blick innan de snabbt tittade ner i golvet igen. Hans blick borrade sig in i Siobhans. "Vi måste ta oss igenom den eviga nattens skog. Vet du hur många som har klarat det?" utan att vänta på svar fortsatte han. "Fem. När dessa fem började vandra genom skogen var de nästan hundra personer. Med er har många av oss ganska bra odds att lyckas. Tack för hjälpen, Siobhan" han flinade brett med en kyla i ögonen som fick det att vända sig i magen på Klara. "Varför skulle vi lämna tryggheten i våra hem?" fnös Siobhan. Men Jen var steget före och tittade förfärat på Klara. 

Steve och några i hans grupp skrockade. "Jag såg hur ni betedde er runt den där", han nickade mot Klara. "Hon är er svaga punkt, hota henne och hennes vakthund där så har jag resten av er exakt där jag vill ha er. Funkar inte det så får jag ta till med mer drastiska metoder." Siobhans ögon smalnade medan hon tyst tänkte igenom situationen. Oavsett vad hon valde att göra så skulle många i hennes by dö. Människor som hon vuxit upp med, jobbat med sida vid sida, människor som hon sett växa upp. Hon lät blicken vandra från ansikte till ansikte. Hon såg fruktan i deras blickar och kände hur hopplösheten och förtvivlan fyllde henne. Med ett djupt andetag satte hon sig ner med en min som inte visade hennes inre tumult. Steves leende blev segervisst. "Jag trodde du skulle se det från mitt perspektiv", han reste sig och nickade mot en av mannarna bakom Siobhan. 

"Men jag kan inte ha att någon försöker vara modig, jag behöver statuera ett exempel." Männen klev fram bakom Siobhan och tog tag i var sin arm. De tvingade ner henne på knä på trägolvet och höll henne som ett skruvstäd. Steve gick långsamt fram mot kvinnan på golvet som trotsigt mötte hans blick. "Jag hade tänkt tvinga dig se på när jag dödade någon av dina närmaste mannar ..." började han, en ofrivillig känsla av lättnad fyllde den knästående kvinnan, till sin stora skam och förtret såg Steve det och han skrattade högt. "Du kommer få ett annat lidande." lovade han och drog en smal kniv från insidan av sin skjorta.