Kapitel 10

1 0 0
                                    

TRIGGER VARNING! Grafiskt innehåll. 


Siobhans skrik ekade i byggnaden och ekade flera veckor vidare hos byborna. Till och med några stycken i Steves pack hade sett lite bleka ut när han utan tvekan stuckit ut hennes ögon. Blodet rann ner för Siobhans ansikte och hon skrek högt av smärta. Han höll upp ögonen som oseende stirrade på människorna i det som för bara några timmar sedan varit deras fristad. "Ett evigt mörker för dig, Siobhan. försök se mig i ögonen nu om du kan!" hånade Steve. När han var säker på att alla sett dem tog han fram en tygpåse som han la ner dem i och hängde runt halsen på Siobhan som gnydde av smärta. Steve såg sig om på de bleka ansiktena som stod blickstilla runt honom. "Vi lämnar den här skithålan om en timme. Plocka med er all mat ni kan bära." Siobhans händer fingrade fumligt på tygpåsen som innehöll hennes ögon och snyftade högt.

Byborna samlade ihop sig under tystnad och Klara och Jen höll sig tätt intill varandra. Som beordrat plockade de alla med sig så mycket mat de kunde bära och snart var de så redo de kunde bli. Facklor delades ut och tändes innan den stora porten öppnades. motvilligt gick människorna ut i den kolsvarta natten.

Det var som att allt ljus hade sugits ut runt omkring dem. Mörkret låg som ett kvävande täcke mot dem och hotade försöka släcka deras facklor som brann med ett varmt sken. "Nu går vi." Beslöt Steve med en nervös blick på de mörka träden vars kompakta skuggor såg ut att vilja sträcka sig fram emot dem. En kort stund senare stod de i en tät samlad klunga på en bred grusväg. Gräset bredde ut sig bredvid vägen innan den svarta granskogen tog över och vildvuxet sträckte upp sig högt över deras huvuden. Klara tog ett stadigt tag i Jens hand som kramade hennes tillbaka. "Vi kommer klara det här, Klara" mumlade hon. "Vi är överlevare du och jag. Vi klarar allt!" Övertygelsen i hennes röst fick Klaras skenande hjärta att lugna sig lite och hon nickade nervöst. Tveksamt började de sakta gå framåt. Steg för steg gick de längre och längre in i den eviga nattens skog och snart vart det enda ljud som hördes Siobhans snyftningar och deras tveksamma fotsteg som fick gruset att knastra.

De vandrade flera timmar, hur många var omöjligt att veta. Trädkronorna var så tätt hopvuxna så att ingen ljus kunde ta sig ner till marken. En obehaglig lukt steg från de få stillastående vattenpölarna som de stötte på. Bleka vita svampar glänste i facklornas sken på trädens stammar och drog sig till Klaras förfäran undan från det varma ljuset. Jen följde hennes blick, "Det är bristen på ljus som gör att de växer här." förklarade hon lågt. Klara nickade. "De är äckliga" kommenterade hon och Jen log snabbt, "och giftiga." Klara grimaserade och tittade bort från det slemmiga svampdjuret.

Ett knakande från träden fick gruppen frysa till. Steve och en av sinahejdukar bytte blick innan han raskt banade väg genom gruppen. Han föste Jimbortåt tills han stod längst bak i klungan. "Du går tjugo steg bakom allaandra." Beordrade han. En kvinna från Steves sällskap puttade Jim steg för stegallt längre från gruppen. "Varför?" gnydde han medan han höll hårt i facklan. "Jagräddade er, jag hjälpte er in!" Steve viftade otåligt med handen. "Du sinkaross. du borde vara glad, du blir vår första hjälte! Två gånger till och med!"svarade Steve och kvinnan flinade mot honom. 

Evig NattWhere stories live. Discover now