Han hade hört henne. Han hade hört någon gråta inne på toaletten,och han visste genast att det var hon. Det var bara hon som skulle göra något sådant.
Han hade ställt sig framför dörren. Funderat på att knacka och fråga hur det var med henne. Bestämt sig för att göra det, men precis när han lyfte armen för att knacka gick några av dem förbi. Så han hade låtit armen falla tillbaka till hans sida.
De hade nog också hört henne - och förstått att det var hon -för de flinade när de gick förbi. Han hade följt dem med blicken.Blängt på dem när han var säker på att ingen skulle märka honom göra det.
Han hade vänt sig tillbaka till toalettdörren. Övervägt att försöka knacka igen. Men han hade fegat ur. Vänt sig om och gått.
Han hade inte hunnit gå så långt innan han hörde dörren öppnas och hennes sista snyftningar blev tydligare. Han fastnade i stegen en sekund. Det gjorde ont att höra hennes snyftningar. Han hade varit på väg att vända sig om och se på henne, men han stoppade sig själv innan han gjorde det, rädd för att se hennes ansikte.
Istället hade han ställt ena benet framför det andra och gått iväg.
