Han hade kommit upp på taket och hunnit springa fram så pass långt att han bara var några få meter ifrån henne. Men så hade han sett henne falla bakåt, och han hade stannat. Skräcken att se henne falla till marken hade frusit honom till is.
En minut senare hade han sprungit fram till kanten, kikat ner mot marken och sett hennes kropp ligga där, förvriden på ett konstigt sätt.
Han hade satt sig ner på taket, lagt huvudet i händerna, och låtit tårarna falla. Den här gången hade han inte stoppat dem.
Han visste inte hur länge han hade suttit där, men någon gång mitt i allt hade hans mamma ringt och frågat var han var. Han hade bara sagt att hon var borta, eller i alla fall försökt mellan tårarna.
Sedan hade han gått hem. Långsamt. När han väl hade kommit hem hade solen redan gått ner.
